Han växte upp under enkla förhållanden på en bondgård i Småland. Idag räknas han till världens främsta diabetesexperter.

För DiabetologNytt berättar Johnny Ludvigsson om nattliga strapatser i Sigtuna, missbedömningen av Barndiabetesfonden och lyckliga stjärnor. 

Femton timmars arbete med en paus för middag. Så ser vardagen ut för Johnny Ludvigsson, professor emeritus i pediatrik vid Linköpings universitet. Och det är helt och hållet självvalt.

När vi hörs en kylig vinterförmiddag sitter han sedvanligt i sitt arbetsrum. Före våren 2020 åkte han klockan sex varje morgon in till sjukhuset och stannade till på kvällen. Men med pandemin flyttade han jobbet hem.

Det senaste året har han slutat med det kliniska arbetet och har bara forskningspatienter kvar. Inte jobbar han mindre för det. Dagligen har han i regel två–tre möten via Zoom. Väggarna i hans arbetsrum är, som resten av 1910-talsvillan i Linköping, till stor del täckta med tavlor. Skrivbordet är belamrat med böcker, papper och skrivare. Han har alltid två datorer igång samtidigt.

Deltar han i möten som stundom inte är så krävande lyssnar han samtidigt som han jobbar på dator nummer två. På skrivbordsstolen sitter han från sju på morgonen till runt halv elva på kvällen. Paus tar han bara för att gå ut i trädgården en sväng eller dricka kaffe med sin fru Ulla. En bastant frukost med flera smörgåsar och en kopp te grundar han med. Lunch slutade han äta i mitten på 70-talet.

  • Det har gjort att jag har tjänat in flera års arbetstid, konstaterar han förtjust.

Istället är det svart snabbkaffe han inmundigar löpande under arbetsdagen. På kvällen blir det dock lagad mat ihop med Ulla. Tv tittar han på i den mån han tycker sig hinna. Rapport, Mötet eller Uppdrag granskning.

  • Men inte underhållningsprogram. Då är det roligare att sitta och jobba. 

I husets stora rum händer det att han slår sig ner med Ulla framför öppna spisen om kvällarna. Medan hon läser en bok sitter Johnny med laptopen i knät. 

  • Ulla är en pärla. Vi har varit ihop i 60 år. Jag är jätteförtjust i Pärlan; hon är så himla snygg och charmig. Kungen har sagt att när han såg Silvia första gången sade det klick. Så var det för mig med Ulla. Vi träffades den 26 januari 1963 klockan 18.05. Idag har vi fem barn och 12 barnbarn. 

Vad tycker du om livet hittills?

  • Jag upplever det som att jag alltid har haft tur i livet – att jag har varit född under en lycklig stjärna; allt har bara gått bra. Jag har aldrig haft ont i huvudet och har bara varit borta från jobbet två gånger; en dag 1968 var jag hemma för att jag hade feber och några dagar 1971 för att jag hade opererat knät, utbrister han med ett skratt och tillägger:
  • Sedan fick jag visserligen typ 2-diabetes på 90-talet.

Innan dess hade han kollat sitt blodsocker några gånger om året och då alltid legat konstant runt 4,0. Han förklarar det med att han är insulinresistent; han får inte lågt blodsocker. På 70-talet kunde han gå på jour en fredag och jobba fram till måndag kväll – utan att äta.

  • Jag borde ha varit indian. De kunde springa efter en buffel i 24 timmar utan hypoglykemi. Men när indianer blir mer stillasittande får de typ 2-diabetes. Jag är en sådan person. När den första glukossensorn kom 1999 satte jag den på mig och upptäckte att mina blodsockervärden plötsligt kunde gå upp för högt. 

Trots att han inte var överviktig bestämde han sig för att gå ner 15 kilo: från 83 till 68. Han slutade att äta sådant som innehåller socker och började med en mer fiberrik kost. 

  • Jag väger mig flera gånger i veckan och har lyckats hålla den vikten. Sedan 23 år tillbaka är jag medicinfri. Eftersom jag inte har en så stor kroppshydda räcker insulinproduktionen, för det mesta. 

I höst fyller han 80 år och är en av landets mest välrenommerade diabetesforskare. I egenskap av pappa till Barndiabetesfonden intervjuas han återkommande i tidningar och morgonsoffor. Och trots att han inte längre är fondens ordförande lägger han viss tid varje dag på ideellt arbete. Inför julen har han ett stånd på marknaden i Gamla Linköping till förmån för fonden; då står han och Ulla där och säljer lotter. I andra änden bedriver han diabetesforskning på internationell nivå och räknas till världens främsta inom sitt fält. 

Hur blev det då så här?

Det är ingen överdrift att säga att Johnny Ludvigsson har gjort en klassresa. Han föddes en oktoberdag 1943 och växte upp som yngst av fem syskon i småländska Rugstorp, norr om Kalmar. Familjen bodde på en liten gård med fyra kor, två grisar och ett par hästar. De hade varken varmvatten eller kylskåp. Huset värmdes upp av järnspisen i köket samt en öppen spis och en kakelugn. Utedasset låg vid svinhuset en bit bort.

Pappan arbetade i skogen och mamman var uppe klockan fem om morgnarna för att mjölka. Hon bakade, sydde och tvättade. När Johnny gick i femte klass fick han sina första långbyxor – ärvda och lagade. Men det var en stor händelse. Innan dess hade han gått i långstrumpor och kortbyxor. 

  • Det här låter ju som 1800-talet men som barn var jag jättenöjd med tillvaron. Visst hade vi ont om pengar, men inte så att vi behövde svälta. Jag hade inga förväntningar på att man skulle ha saker. 

Redan i femårsåldern hade han på egen hand lärt sig att läsa. När han gick i första klass började hans sju år äldre bror att studera tyska i realskolan och Johnny lånade hans böcker. Tyska blev därmed hans första utländska språk.

  • Jag lärde mig det hyffsat bra och det har jag haft nytta av. Det har hänt att jag har hållit föredrag på tyska under diabeteskongresser i Tyskland genom åren. 

I låg- och mellanstadiet upplevde Johnny att han redan kunde det mesta som de skulle lära sig och i realskolan i Mönsterås – dit han kom att tågpendla – blev han klassens ordningsman. På eftermiddagarna efter skolan gick han ner till hamnen och tittade på lastfartygen eller spelade fotboll med skollaget. 

  • Jag vet inte vad jag drömde om på den tiden. Jag visste att jag hade lätt för mig och hade alltid bra betyg. Men ingen i min släkt hade tagit studenten – det var något hägrande och konstigt. 

Johnnys rektor hade luskat reda på att internatskolan Humanistiska Läroverket i Sigtuna, norr om Stockholm, delade ut några stipendieplatser till personer från enkla förhållanden men med bra betyg och goda sociala färdigheter. Förutom fotboll spelade Johnny även piano och dragspel och då han kom från en miljö utan pengar var han, med sitt läshuvud, som klippt och skuren för att söka. De var fyra stipendiater från olika delar av landet som sensommaren 1960 började i första ring i Sigtuna ihop med de betalande eleverna. Dessa utgjordes till stor del av barn till diplomater, grevar, baroner och förmögna företagare.

Under Johnnys tid på skolan gick även kronprinsen – idag Carl XVI Gustaf – där och de kom att bli bekanta. Kontrasten mot gårdslivet i Rugstorp kunde knappast ha varit större.

  • När jag kom till Sigtuna hade jag aldrig legat i ett badkar. Men jag anpassade mig snabbt och kände mig aldrig illa till mods. Jag insåg att i olika miljöer beter man sig olika och att det sättet vi hade ätit på hemma inte passade på Sigtuna. Jag lärde mig att istället för att stoppa soppskeden rakt in i munnen så håller man den på sidan. 

Johnny hamnade i ett elevhem där en majoritet kom från andra länder eller hade bott utomlands. Husfadern var från England. Andra året på skolan blev Johnny prefekt och fick därför sitta bredvid husfadern och prata engelska under måltiderna. 

  • Skolan innebar fantastiska möjligheter. Vi fick besök av ledande industriföretagare och speciella gäster som Thailands kung Bhumibol och drottningen Sirikit. Jag hälsade på dem och tyckte det var lite kul. 

Johnny fick stipendium för att spela fiol och köpte sig också en gitarr. Han deltog i politiska debatter, inledningsvis på vänstersidan eftersom den inte hade så många företrädare. Men sedan gick han med i styrelsen för liberala ungdomsförbundet i Stockholms län. Där ingick även bland andra Per Ahlmark och Ola Ullsten som sedermera kom att bli partiledare respektive statsminister.

Johnny engagerade sig mot Vietnamkriget och Portugals kolonisering av Angola och han tog ofta sin tillflykt till Sigtunastiftelsens bibliotek. Egentligen fick man inte lämna sitt elevhem efter klockan 18, men som prefekt hade Johnny privilegiet att välja rum och valde ett på bottenplan. På så sätt kunde han smita ut genom fönstret om kvällarna.

  • Jag smög inte bara till biblioteket; jag träffade tjejer också, säger han och skrattar. 

På skolan fanns ett flickhem och ibland var det dans på stiftelsen. Det var under en sådan kväll som han träffade ”Pärlan”. 

  • Min kompis hade satt sig vid pianot och spelade och jag stod bredvid och hängde. Då gick hon förbi, i en skotskrutig kjol som svängde elegant. Det var väldigt attraktivt. Jag dansade med henne den kvällen.

Under gymnasiet hade Johnny tankar på om han skulle bli historiker, men kom att ändra sig. 

  • Jag hade jobbat på bokhandeln Foyles i London sommaren 1962. Där köpte jag Cunningham’s Manual of Practical Anatomypå engelska, så jag hade väl någon idé om att jag borde bli läkare. 

Efter studenten sökte han också till läkarlinjen och reste samma sommar till Paris. Där jobbade han först på ett lager men efter en vecka hade han lyckats få en plats på Svenska Tändsticksaktiebolaget som hade sitt kontor vid Place Vendôme, några stenkast från Louvren. 

  • De började alltid diskutera maten redan på förmiddagen och sedan tog man en aperitif följt av ett par karaffer rödvin till lunch. Det var en fin tid. Ulla gick på skola i Tyskland den sommaren så vi brevväxlade och var ute på var sitt håll och dansade. Men det höll.

Till hösten flyttade de ihop i en etta med kokvrå i Uppsala. Ulla började läsa till sjuksköterska och Johnny till läkare. Innan de gifte sig 1966 hade de uppgraderat enrummaren till en tvåa. Johnny, som hade börjat ta kurser i silversmide, smidde själv Ullas brudkrona. 

  • I början på läkarstudierna funderade jag på att bli psykiatriker. Men jag har också alltid varit intresserad av barn – speciellt barn som har det svårt. 

Ett halvår in på utbildningen anmälde sig Johnny för att bedriva forskning och fick en plats på histologen. Där fick han hålla på med bland annat lymfocyter. Han blev medlem i Royal Lymphatic Society i Uppsala där han träffade forskare som inspirerade.Något år senare började han på patologen, först som amanuens och sedan som assistent.

Ett av huvudområdena där var diabetesforskning, ledd av professor Gösta Hultquist. Trots detta tyckte Johnny att läkarstudierna gick långsamt och att han hade för lite att göra. Därför passade han på att parallellt läsa psykologi, statskunskap och sociologi motsvarande fem terminer. Det sista 1,5 året på utbildningen jobbade han även extra som läkare på Ulleråkers sjukhus – bland annat på forskningsavdelningen.

Han var också aktiv i studentlivet, ordnade debatter, blev ordförande för Medicinska Studentkåren i Uppsala och tog skepparexamen. Han blev legitimerad läkare 1969 – 26 år gammal – samma år som första sonen Jonas föddes. Jonas Ludvigsson är idag professor vid KI och överläkare vid Barnkliniken på Örebro Universitetssjukhus.

  • Egentligen hade jag tänkt bli helt färdig läkare innan vi skaffade barn, men Jonas föddes på våren och jag blev klar på hösten. Ulla hann bli färdig sjuksköterska. 

Vid tidpunkten behövde Johnny färdigställa dåtidens motsvarighet till AT och inom loppet av ett halvår flyttade den nyblivna familjen först till Lidköping och sedan Östersund, där Johnny för övrigt tog sig tid att måla tavlor. De hann även med en tid i Västervik innan de installerade sig i Linköping. Att de stannade just där hängde delvis ihop med att professorn på öronkliniken i Uppsala hade flyttat till Linköping. Han hade hört av sig och undrat om Johnny inte ville komma dit – och lockade med ett forskarstipendium till Toronto. Men efter att Johnny hade jobbat en tid på öronkliniken började en annan person på sjukhuset: Yngve Larsson, diabetolog och professor i pediatrik. Han hade tidigare varit chef för Svensk-etiopiska barnsjukhuset i Addis Abeba. 

  • Jag minns att han kom och inspekterade mig och sedan bestämde vi att jag skulle komma och jobba hos honom på barnkliniken. Jag hade ju sedan länge velat jobba med svårt sjuka barn och började på diabetesmottagningen direkt. Men kliniken var ung och det dröjde bara en kort tid innan jag – som ännu inte var färdig specialist – blev ansvarig för barncancervården. Det var ingen annan som ville åta sig detta. 

Den rollen skulle han ha i nästan 25 år och Linköping kom under denna tid att bli ett barnonkologiskt centrum. Det kliniska arbetet dominerades av barnonkologi men Johnny fortsatte att parallellt ta hand om alla nyinsjuknade diabetespatienter och att ha diabetesmottagning.

Det var också diabetes som blev hans forskningsområde – med Yngve som handledare. 

  • I och för sig var jag oerhört intresserad av barncancerforskning men diabetes har ändå varit mitt huvudområde. Jag hade redan från början enormt mycket grejer på gång med diabetesforskningen. 

På Yngves initiativ startades The Linköping Diabetes Complication Study som handlade om att förhindra komplikationer vid typ 1-diabetes. De studerade alla barn i deras upptagningsområde som från 1960 hade insjuknat. 

  • Vi drev en aktiv diabetesbehandling på dessa patienter; bland annat satte vi dem på kort- och långverkande insulin morgon och kväll och började även med en dos mitt på dagen. Patienterna fick ta urinprov flera gånger per dag och ordinerades en tydlig kosthållning.

Barnen fick även ett team med sköterska, dietist, kurator och psykolog. De första åren tilldelades studien pengar från Medicinska forskningsrådet för att de skulle kunna anställa en forskningssköterska. 

  • Vi var först i världen när vi 1994 publicerade våra resultat i NEJM New England Journal of Medicine; vi kunde då visa att vi på en allmän patientpopulation kunde reducera svår njurskada från 30 till 10 procent. Det var helt sensationellt. Redaktören för Diabetologia ringde och sade: ”Grattis, men hur har ni uppnått de här resultaten?” Några trodde kanske att vi hade hittat på. Andra, liknande studier hade dittills gett mycket sämre resultat. 

Redan från tidigt 70-tal deltog Johnny ofta i internationella möten. I mitten på 70-talet hade han och Ulla fått fyra barn. De skaffade barnvakter för att Ulla skulle kunna följa med några gånger om året. I samband med en kongress i Buenos Aires var de borta i 28 dagar. Ett år senare åkte Johnny ensam på det första mötet med International Society for Pediatric and Adolescent Diabetes, (ISGD som senare bytte namn till ISPAD) vilket ägde rum i Israel.

  • Inom kort kom jag med i ISGD:s styrgrupp. Jag ritade logotypen som fortfarande används och startade tidningen Diabetes in the Young, vilken senare blev Pediatric Diabetes. 1985 blev jag generalsekreterare för ISPAD. 

70-talet var ett minst sagt händelserikt decennium för Johnny både yrkesmässigt och på hemmafronten. Han blev specialist i pediatrik 1975 och disputerade året därpå med en avhandling om metabol kontroll vid diabetes hos barn. 1977 blev han docent i pediatrik och överläkare. Ett par år tidigare hade familjen flyttat från huset inne i stan till villan i Sturefors där han och Ulla fortfarande bor. På tomten hade de kaniner, getter, får och höns. 

  • Ulla jobbade på barnkliniken en tid och då hade vi tre barnflickor som arbetade i skift. Sedan bytte Ulla jobb till skolsköterska för att kunna vara hemma mer och gick till slut ner till halvtid.

Hur mycket ansvar tog du själv för barn och hem?

  • Jag måste tillstå att jag var väldigt närvarande när jag väl var hemma; jag har aldrig tillåtit mig att spela golf eller gå någon kurs, även om jag startade Sturefors fotbollsskola där våra pojkar deltog. Men jag var ju bortrest på kongresser och möten flera gånger om året. Det stämmer att 70-talet var intensivt. 

Speciellt mycket lugnare kom det inte att bli. Under 1980-talet hade Johnny den ledande rollen när Linköping fick full läkarutbildning och Hälsouniversitetet skapades. Han ledde inte bara Utbildningsnämnden utan allehanda kommittéer och grupper.

När Yngve gick i pension 1983 tog Johnny över som tillförordnad professor med egen forskargrupp. De genomförde bland annat olika immuninterventioner. På Universitetssjukhuset blev de pionjärer med att genom plasmaferes försöka rädda kvarvarande insulinsekretion – världens första immuninterventionsstudie vid typ 1-diabetes. I blodplasman hittades, i samarbete med professor Åke Lernmark, ämnet 64kD som senare kom att visa sig vara enzymet glutaminsyradekarboxylas, GAD.

Dessförinnan hade Johnnys grupp funnit något annat märkligt: antikroppar mot insulin redan innan patienterna hade fått sin första insulininjektion. Men Johnny vågade inte lita på metoden. Ett par år senare beskrevs autoantikroppar mot insulin (IAA) av den amerikanske medicinprofessorn Jerry Palmer.

  • Hade jag vågat publicera hade vi varit först med att beskriva IAA. Av det kan jag lära att man ska våga stå för det man finner.

När Steinunn Baekkeskov – Åke Lernmarks doktorand i Köpenhamn som påvisade 64kD – 1989 hade visat att 64kD var GAD, startade snart Anders Essen-Möller företaget Diamyd efter att han och Johnny hade träffats i Linköping. Johnny rev sin del av ett förslag till Diamyd-kontrakt för att han ville förbli fri forskare. Med sin forskargrupp deltog de dock i försök att ta fram GAD-vaccin och 2005 gjordes en fas II-studie på barn.

  • Den gav imponerande resultat men vi nådde inte primary endpoint i fas III. Jag fick börja om med olika pilotstudier och 2014 kom jag på idén att spruta GAD-alumrakt in i lymfkörtel. 

Läkemedelsverket var inte lättflirtade men Johnny fick till slut tillstånd att göra detta på fyra vuxna patienter. 

  • De reagerade inte negativt och då fick jag tillstånd för ytterligare fem patienter och senare även på barn från 12 år. Resultaten blev underlag för en europeisk fas II-studie som gav gott resultat hos patienter med HLA DR3DQ2 och nu har vi fas III-studie på gång. Skulle det lyckas, vilket jag hoppas, blir det första gången som diabetespatienter kan få en användbar, ofarlig behandling vid sidan av insulin. 

Behandlingen är dock bara aktuell för den hälft patienter som har HLA DR3DQ2. AntiCD-3-behandling, som Johnny också har deltagit i, har visat sig ha effekt men är tung och har betydande biverkningar och risker.

  • Om patienterna tack vare behandlingen kan bevara viss egen insulinsekretion får de stabilare blodsocker med mindre risk för komplikationer. En nyinsjuknad typ 1-dibaetespatient har viss men otillräcklig egen insulinsekretion och befinner sig ”strax under vattenytan”; om vi kan hålla kvar personen där är det mycket bättre än om den sjunker till botten. Om en del även kan komma upp övervattenytan kan man se det som ett botemedel.

När räknar du med att fas III-studien är klar?

  • 2026 skulle jag tro. Det går långsamt. 

Ett annat av Johnnys initiativ som har satt avtryck i diabetesvärlden är den ABIS-studie som han drog igång i mitten på 90-talet. Förkortningen står för Alla Barn I Sydöstra Sverige och omfattar 17 000 barn födda 1997–1999. Barnen har följts med prover från födseln och senare med upprepade provtagningar och frågeformulär. Med åren har det byggts upp en omfattande biobank som lett till ett otal avhandlingar och vetenskapliga artiklar.

  • Vi håller på med en uppföljning just nu där vi samlar in blod, saliv, hår, urin- och avföringsprover från de här individerna. Vi har skapat ett fullständigt fantastiskt material som är världsunikt eftersom ABIS följer generell befolkning. Med ABIS kan vi titta på flera olika sjukdomar och jämföra med normalbefolkningen. 

Något som har gjort Johnny känd på bredare front är att han 1989 startade Barndiabetesfonden. Genom insamlingar finansierar fonden forskning med målet att bota, förebygga eller lindra typ 1-diabetes. Idén fick han av Barncancerfonden som han var med om att starta 1982. Han kunde konstatera att Diabetesförbundet vid tidpunkten delade ut totalt 500 000 kronor till all diabetesforskning, varav cirka 150 000 till typ 1-diabetesforskning.

Barncancerfonden delade i gengäld ut miljoner. Kanske skulle diabetes som sjukdom få samma uppmärksamhet om man satte fokus på barnen även här, resonerade han. Sedan gick det snabbt.

I januari 1989 hade han blivit kontaktad av Östgötateatern som skulle sätta upp urpremiären av Astrid Lindgrens pjäs Junker Nils av Eka; de ville skänka biljettintäkterna till Johnnys forskning. 

  • Jag sade: ”Nej tack, vi bildar en fond istället!”.

En vecka senare satt han med Astrid Lindgren i TV-programmet Café Norrköping och proklamerade att Barndiabetesfonden var grundad. Astrid Lindgren blev fondens första sponsor. Johnny trodde att initiativet skulle få ett varmt mottagande i diabetesvärlden, men det visade sig vara en total missuppfattning. 

  • Jag hade helt fel. Fonden väckte väldigt negativa reaktioner från Svenska Diabetesförbundet och även från en del diabetologer – personer som jag dittills hade haft en god relation till. Plötsligt ville man inte ha med mig att göra; folk såg bort och slutade hälsa. 

Johnny vägrade att backa, men priset han fick betala var högt.

  • Jag hamnade totalt utanför, blev av många betraktad som en olämplig och obehaglig person. Av många på Diabetesförbundet ansågs jag ha skadat verksamheten. Men jag menade att de som skänkte till Barndiabetesfonden inte nödvändigtvis hade skänkt till Diabetesförbundet om Barndiabetesfonden inte hade funnits. Det dröjde inte mer än två-tre år innan vi delade ut mer pengar till typ 1-diabetesforskning än vad Diabetesförbundet gjorde efter 40 år. 

Tack vare Johnnys relationer till Kungen sedan tiden i Sigtuna och att han hade hållit lektioner på Carlssons skola för Kronprinsessan Victoria, fick han henne att 1993 bli Barndiabetesfondens beskyddare. Med åren upplever Johnny att inställningen till fonden har blivit mindre fientlig. Jag undrar ändå om han tycker att det har varit värt det. 

  • Ja, absolut. Fonden har gjort en värdefull insats och insamlingen har vuxit gradvis. De senaste åren har vi kunnat dela ut över 20 miljoner om året. Det är jag glad för, även om vi borde kunna komma upp till 100 miljoner. 

Hur ser du på att namnet Barndiabetesfonden kan vara missvisande med tanke på att det trots allt är fler vuxna än barn som insjuknar i typ 1-diabetes?

  • Vad skulle den ha kunnat heta istället? Typ 1-diabetesfonden? Det låter inte bra och väcker inte engagemang. Äldre kvinnor hör till de som skänker mest till välgörenhet och de tänker på sina barn och barnbarn. Visst, typ 1-diabetes är inte bara en barnsjukdom, men det är den vanligaste livshotande och obotliga sjukdomen hos barn. 

Johnnys mångåriga forskningsarbete och hundratals artiklar i välrenommerade tidskrifter har inte gått obemärkt förbi. Flera år har han hamnat på listan över världens tio främsta experter på typ 1-diabetes. Bakom listan står Expertscape, ett oberoende rankingföretag, och den baseras på artiklar i den internationella medicinska databasen PubMed. Bland de topp tio finns även kollegan och vännen Åke Lernmark. 

  • Jag kände inte ens till den här rankingen. Men jag minns tydligt att jag fick ett mejl 2014 från American Diabetes Association i samband med deras kongress. De meddelande att jag hade hamnat på den här listan. Det var ju kul, säger han och tillägger:
  • Men det som jag själv betraktar har varit värt att fira var när jag fick ISPAD:s Inaugural prize 2001. Det var nämligen första gången de delade ut det och hade därför alla att välja på. Jag blev också särskilt glad när jag blev hedersmedlem i EASD, för jag är hittills den enda barnläkaren som har blivit det. Sedan är det förstås även roligt att vara hedersmedlem i ISPAD och Svensk Förening för Diabetologi.

Vad tänker du om din karriär hittills?

  • Jag är nöjd. Jag har gjort det jag har kunnat. Men jag är besviken i det avseendet att jag hade trott att vi skulle ha kommit längre. När jag började min karriär på 60-talet hade jag nog inte kunnat ana att vi år 2023 fortfarande inte vet vad typ 1-diabetes beror på och inte kan bota sjukdomen. När Barndiabetesfonden grundades tänkte jag att den inte bör behövas om några decennier. Jag var med när stora framsteg gjordes inom barncancer. Men på diabetessidan har det gått långsamt. Jag brukar säga att innan jag fyller hundra år kommer vi att kunna bota typ 1-diabetes – och det är patienterna glada över för de tänker att jag väl snart är hundra år, säger han och skrattar. 

I en intervju i oktober sade du att du tror att det kan ske redan inom tio år.

  • Ja, det är möjligt. För det händer mycket nu med spännande resultat inom bland annat stamcellsforskningen. Så det kan mycket väl vara så att en och annan kommer att kunna botas inom tio år. Det vore kanon. 

Trots att Johnny fortfarande verkar arbeta mer eller mindre hela tiden – för att han vill – medger han att jobbet inte är det allra viktigaste. 

  • Det är klart att det som är allra finast och mest betydelsefullt är när jag är ihop med Ulla, barnen och barnbarnen. Visst är det vackert med blommor och solnedgångar men barn är osedvanligt spännande och underbara. Barn och Ulla är det bästa som finns. 

Tre av deras barn med respektive familjer bor numera i Linköping. Och Ulla, som pensionerade sig när hon blev 65, hjälper till med barnbarnen. I höstas åkte hela familjen på semester i Kenya ihop. Det var 22 som kom iväg, alla utom två sonhustrur. Väl på plats åkte de på safari och såg the big five, besökte en Masai-by nedanför Kilimanjaro och snorklade i Indiska Oceanen.

  • Det var underbart fint. Tidigare har vi varit iväg allihop till bland annat Tunisien och Kroatien. Ulla och jag har också förmånen att kunna träffa alla barn och barnbarn om somrarna i Småland där jag har byggt en liten koloni med hus vid en sjö. Varje barn har ett eget hus där de kan äta frukost när de vill. Sedan anmäler sig de som vill äta middag ihop på kvällen. Vi har ett uterum där alla 24 gott och väl får plats och på sommaren sitter vi nere vid sjön.

Där finns en dansbana som, liksom många av husen, Johnny har byggt själv. Det sista boningshuset till yngsta barnet, dottern Johanna, blev klart 2004. 

  • Jag läser visserligen mejl varje dag och är aldrig avstängd från jobbet, även på semestern. Men när vi är i Småland om somrarna har jag mer tid för att bygga och vara fysiskt aktiv. 

Vad drömmer du om idag?

  • På ett professionellt plan hoppas jag ju på att få vara med om att se en del typ 1-diabetespatienter botas. Annars vet jag inte vad jag drömmer om. I min ålder får man vara glad om man vaknar ännu en dag utan att ha fått en stroke. Drömmen är att få fortsätta leva på ett positivt sätt. Jag är ännu inte mogen för att sätta mig och knyppla. 

Måla skulle han däremot gärna göra mer, liksom att spela dragspel. Men den tiden tar han sig sällan idag.

  • Jag säger det ofta till Ulla att hon och jag måste tillhöra en på tio miljoner som har haft en sådan otrolig tur med allt. När det en dag tar slut kan jag tänka att det var ett kanonbra liv. 

Johnny Ludvigsson

Ålder: 79 år. 

Bor: I en senapsgul villa från 1910, strax söder om Linköping.

Familj: Hustrun Ulla, fem barn och 12 barnbarn.

Jobbar som: Senior professor i pediatrik vid Linköpings universitet.

Gör på fritiden: Snickrar, ägnar sig åt trädgårdsarbete, målar tavlor sporadiskt och umgås med familjen.

Äter helst: Kroppkakor med lingon och en klick smör. 

Det visste du inte om Johnny: Är ledamot i Hagdahlsakademien som syftar till att stödja östgötsk konst och hushållning, gastronomi och hälsa. Har i den rollen instiftat två priser: Pris för Skolbarns Matvanoroch Pris för Bra Mat i Äldrevården.

TIDSLINJE 

1943 – Föds i Kalmar.

1956- Börjar Realskolan i Mönsterås.

1960 – Antas som stipendiat till SigtunastiftelsensHumanistiska Läroverk.

1962 – Sommarjobbar på Foyles Bookshop i London.

1963 – Tar studenten, sommarjobbar i Parisoch börjar på läkarlinjen i Uppsala.

1964 – Börjar forska inom immunologi och blir medlem i Royal Lymphatic Society.

1965 – Börjar diabetesforskning på avdelningen för Patologi (med transplantation av öar till främre ögonkammaren).

1966 – Gifter sig med Ulla.

1969 – Första sonen Jonas föds och Johnny blir färdig läkare.

1971 – David föds.

1973 – Mattias föds.

1974 – Metoden för C-peptid kommer och Johnny börjar samarbeta med Lise Heding.

1975 – Blir specialist i pediatrik.

1976 – Son nummer fyra, Mikael, föds. Johnny disputerar.

1977 – Blir docent.

1980 – Dottern Johanna föds.

1983 – Blir tillförordnad professor.

1984 – Leder arbetet med införande av Hälsouniversitet i Linköping. Blir efterhand ordförande för Utbildningsnämnden.

1985 – Blir professor i pediatrik samt överläkare vid Barn- och ungdomskliniken. Utses till generalsekreterare för International Society for Pediatric and Adolescent Diabetes. 

1986 – Tilldelades studenternas pedagogiska pris, Kandidat Kork.

1989 – Grundar Barndiabetesfonden.

1997 – Blir prodekanus samt ordförande i Forskningscentralenoch Centrum för folkhälsovetenskap. Medlem i Universitetssjukhusets styrelse.

1998 – Får Novo nordisk-fondens pris för diabetesforskning. Blir en av Östergötlands representanter vid Kungens 25-årsjubileum på tronen. Får sitt första barnbarn.

2001 – Tilldelas ISPAD:s Inaugural Prize.

2007 – Hedersmedlem i ISPAD.

2009 – Utses till Årets Linköpingsbo och får en buss uppkallad efter sig.

2010 – Tilldelades Björn Bergdahlspriset för sina pedagogiska insatser vid Hälsouniversitetet. Inbjuden till Kronprinsessan Victorias och prins Daniels lysning och vigsel.

2011 – Hedersmedlem i Svenska Förening för Diabetologi.

2012 – Hedersmedlem i EASD.

2013 – Får barnbarn nummer 12.

2014 – Rankas som en av världens 10 främsta experter inom typ 1-diabetes och tilldelas Knud Lundbaeck Award av Scandinavian society for the study of diabetes.

2018 – Rankas återigen som en av världens 10 främsta experter inom typ 1-diabetes. Inbjuden till Drottning Silvias 75-årsmottagning.

2021- Rankas för tredje gången som en av världens 10 främsta experter inom typ 1-diabetes.

2022 – Avgår som Barndiabetesfondens ordförande efter 32 år. Reser på semester till Kenya med 22 familjemedlemmar.

 

Louise Fauvelle, frilansjournalist

På uppdrtag av DiabetologNytt

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt