Publicerad 2 februari 2022

Ny riktlinje för sekundärprevention vid kranskärlssjukdom

Utbildning, inkomst och bostadsort påverkar möjligheterna att få god sekundärprevention efter en hjärtinfarkt. Målet med riktlinjen är att minska den ojämlikhet som finns i vård av dessa patienter, samt minska återinsjuknande och död i hjärtsjukdom.

Margrét Leósdóttir

Margrét Leósdóttir

I Sverige lever cirka två miljoner människor med någon form av hjärt- och kärlsjukdom. Kranskärlssjukdom är den vanligaste formen av hjärt- och kärlsjukdom, och hjärtinfarkt är den vanligaste akuta händelsen.

Sekundärprevention innebär behandling av riskfaktorer inklusive ohälsosamma levnadsvanor. Det är en väsentlig del av behandlingen vid kranskärlsjukdom och syftar till att minska återinsjuknande samt förbättra patienternas livskvalitet.

– I dagsläget finns det stora geografiska skillnader i vården av patienter med hjärt- och kärlsjukdomar. Vi ser även skillnader kopplade till patientens utbildningsnivå och inkomst, vilket tyder på en betydande ojämlikhet i vården, säger Margrét Leósdóttir, ordförande i Nationell arbetsgrupp sekundärprevention vid kranskärlssjukdom.

En ny riktlinje för sekundärprevention vid kranskärlssjukdom har därför tagits fram. Målet är att minska ojämlikheten i vården samt minska återinsjuknande och död i hjärtsjukdom.

– Det här är en mycket bra riktlinje som vi är övertygade kommer att göra avgörande nytta för människor som drabbats av kranskärlsjukdom. Nu är det upp till regionerna att se till att den också blir verklighet för patienterna, säger Inger Ros, ordförande i Riksförbundet HjärtLung.

De viktigaste nyheterna i riktlinjen

  • Många patienter upplever att man vid det akuta vårdtillfället inte tar upp vikten av hälsosamma levnadsvanor som behandling av sjukdomen. Riktlinjen betonar att samtal om vikten av hälsosamma levnadsvanor bör inledas så fort patienten kommer till sjukhus.
  • Deltagande i hjärtrehabilitering efter ett akut vårdtillfälle förbättrar prognosen för patienterna avsevärt. Alla patienter som har drabbats av hjärtinfarkt, genomgått ballongvidgning eller bypassoperation bör därför erbjudas deltagande i hjärtrehabilitering efter den akuta händelsen. Programmet bör starta tidigt och pågå i minst tre till sex månader.
  • Träning med fysioterapeut efter hjärtinfarkt är en viktig del av behandlingen. Tillgängligheten är dock begränsad och det finns stora regionala skillnader. Fler fysioterapeuter behövs inom vården för att möta behovet. Digitala lösningar för träning på distans behöver utvärderas.
  • Diabetes typ 2 är mycket vanlig bland patienter med hjärtinfarkt. Många går dock odiagnostiserade och går därför miste om effektiv behandling. Screening för diabetes hos dessa patienter som en del av rutinuppföljningen behöver skärpas.
  • Psykisk ohälsa ökar risken för hjärtinfarkt. Stress, ångest och depression är också vanligt förekommande efter en hjärthändelse. Vården behöver vara mer uppmärksam på symtom som talar för psykisk ohälsa och erbjuda lämplig hjälp.
  • Uppföljning med sjuksköterska rekommenderas för patienter med kranskärlssjukdom inom primärvård, liknande det som i dagsläget finns för patienter med diabetes. Omhändertagandet bör kunna samordnas med uppföljning av andra patientgrupper med kroniska sjukdomar, speciellt på mindre enheter.
  • Ett personcentrerat förhållningssätt betonas, då patientens delaktighet är av största vikt för en lyckad och bestående behandlingseffekt. Tillgång till patientutbildning behöver öka och material anpassas till olika grupper, samtidigt som utnyttjandet av digitala lösningar behöver bli bättre.

Riktlinjen för sekundärprevention vid kranskärlssjukdom hittar du via Nationellt kliniskt kunskapsstöd

Pressinformation från

Nationellt programområde hjärt- och kärlsjukdomar

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt