Livet känns bra men lite konstigt just nu, summerar Kerstin Berntorp. Vi ses i hennes kontorsrum som ligger i hisshallen på Endokrinologen vid Skånes Universitetssjukhus i Malmö. Hon och hennes kollegor flyttade in i de nybyggda lokalerna i september 2016. Nio månader senare gick hon i pension som överläkare och adjungerad diabetesprofessor. På pappret. I praktiken arbetar hon nästan mer än någonsin. På mottagningen, bland patienterna, jobbar hon i snitt två dagar i veckan. Därutöver bedriver hon undervisning och forskning kring graviditetsdiabetes.

 

– Jag gör det för att jag tycker att det är roligt. Håller du på med klinisk forskning i min ålder måste det vara som en hobby. Jag har känt på vad det innebär att kombinera en läkarkarriär med livet som mamma; jag tycker att jag har mycket att ta igen och mycket kvar att ge, säger hon och ler.

 

Kerstin vet vad hon pratar om. Hon har sex barn. De två sista är tvillingar och föddes därtill med cerebral pares, 1992. Idag är de vuxna och en av dem har fått personlig assistans på heltid, vilket har frigjort tid för Kerstin och hennes man Erik, som är professor i klinisk koagulationsmedicin. Nu vill hon passa på att förverkliga projekt och drömmar som inte har hunnits med tidigare. Ändå har hon efter förutsättningarna hunnit med märkligt mycket redan. Hon har ett 90-tal vetenskapliga artiklar i ryggen och har handlett 5 doktorander. Kerstin tror att det till stor del beror på hennes brinnande intresse och att hon har varit målinriktad.

 

– Man måste vara viljestark för att få det att funka. Har man dessutom barn med handikapp så lär man sig framförhållning. Jag har varit bra på att organisera min vardag och att alltid leverera långt före deadline – för säkerhets skull.

 

Kerstin växte upp i Malmö med sina föräldrar och två år äldre syster. Fram till att Kerstin var tio år bodde de i en lägenhet i Slottsstaden, sedan flyttade de till en villa i Limhamn. Hon var intresserad av sång och musik och gick i Gullan Bornemarks musiklekskola. Därtill dansade hon balett. Men det var simningen som hon satsade mest på. Hon kunde inte förstå dem som låg i banorna bredvid och motionssimmade – hon tyckte att skulle man simma så skulle man göra det för att bli något. Hon tränade hårt fram till 14-årsåldern, då hon lade av helt.

 

– Det berodde nog mest på att jag tyckte att jag såg så grotesk ut efter träningarna, säger Kerstin och skrattar till:– Man byggde ju så mycket muskler.

 

Året före gymnasiet, 1966–67, åkte hon som utbytesstipendiat till Michigan i USA och fick en high school-examen. Det var ett viktigt år för Kerstin. Hon upplevde att hon mognade och blev mer självständig. Trots sitt musikintresse – utöver sången spelade hon piano och gick som övningselev på dåvarande Malmö Musikkonservatorium – bestämde hon sig redan före USA-resan att det var läkare hon ville bli. Det var ingenting som fanns i släkten. Hennes mamma var utbildad maskinskrivningslärarinna (men var hemmafru fram till att Kerstin var åtta år), och Kerstins pappa var tjänsteman på SJ. Men hon tyckte att det var kul med biologi och fascinerades av att läsa om människokroppen. De var fyra personer från Kerstins gymnasieklass som tillsammans började läkarlinjen i Lund efter sommaren. Det första året bodde de kvar hemma och pendlade i bil mellan Malmö och universitetet. En kille, som skulle komma att bli ögonläkare, brukade ställa kluriga frågor i bilen inför tentorna. Kerstin fick genomgående höga betyg.

 

– Jag fattade inte hur vissa av mina kurskamrater kunde bestämma sig för att plugga för ett visst betyg. Det klarade inte jag av. Jag ville greppa allt och fattade inte hur man avgränsade sig, säger Kerstin och tillägger:– Att jag kom att välja invärtesmedicin handlar nog om samma sak: att jag inte ville missa något. Det inbegriper ju alla organ och jag kunde inte bestämma mig för bara ett.

 

Andra året på läkarlinjen fick Kerstin en studentlägenhet i Lund. Vintern som följde, 1972, träffade hon sin nuvarande man – i backarna i Hinterglemm i österrikiska alperna. De var där med sina respektive kompisgäng under terminsuppehållet. Erik pluggade också till läkare i Lund, men två år före henne.

 

– Egentligen fick han nobben av mig först. Jag tyckte att han var lite konstig; han tyckte att man kunde bo i ett rum med bara en madrass på golvet. Jag sade att vi kunde umgås men att det aldrig skulle bli något mer, säger hon och ler.

 

Hon kom på andra tankar. Två år senare förlovade de sig i skidorten Verbier och första barnet föddes 1978. Hon ser främst fördelar med att vara gift med en läkare; det har inneburit en förståelse för varandra och för att jobbet tar tid.

 

– Min man har tagit mycket ansvar hemma, men det var jag som tog den längre delen av föräldraledigheten – för att jag ville. Har man burit ett barn så länge i magen vill man ju ta hand om godbiten sedan.

Innan Kerstin gled in på diabetes var det en framtid som barnläkare hon hade i siktet. Under sin AT var hon tre månader på barnkliniken i Malmö och där klappade hennes hjärta lite extra. Att hon istället kom att viga sitt liv åt diabetes berodde egentligen på professorn i internmedicin Bertil Hood. Han hade 1974 startat upp Avdelningen för förebyggande medicin i Malmö och genomförde hälsoundersökningar som gick ut på att hitta personer med ökad risk för diabetes och hjärt-kärlsjukdomar eller dolt alkoholmissbruk – för att sedan erbjuda medicinsk hjälp till dem som uppvisade riskfaktorer. Det var dit han lockade över Kerstin. Hon var en av de kvinnliga läkarna med småbarn som han erbjöd en 15-timmarstjänst på kliniken med möjlighet att forska på fritiden. Tre månaders deltid varvades med tre månaders heltid. Ett bra upplägg för småbarnsmammor som inte hade möjlighet att forska på kvällstid, var professorns tanke.

 

– Jag höll på så i två år. Sedan återgick jag till heltid när jag insåg att en 15-timmarstjänst inte var meriterande ur specialistutbildningssynpunkt och heller inte gav mig möjlighet att konkurrera med mina manliga kollegor om betald forskningsledighet under arbetstid.

 

Under åren hos Bertil Hood jobbade Kerstin med ett forskningsprojekt som gick ut på att jämföra glukosbelastningsmönstret hos normalviktiga män med och utan tung ärftlighet för diabetes. Hon kom fram till att männen med ärftlighet för diabetes hade sämre insulinsekretion och sämre syreupptagningsförmåga vid arbetsprov. Det senare var ett indirekt tecken på nedsatt insulinkänslighet. Det var denna studie som låg till grund för hennes doktorsavhandling i invärtesmedicin. Disputationen ägde rum i september 1987 och efteråt hade de fest på det då nybyggda Börshuset i Malmö. Hon var vid tillfället höggravid med sin dotter. De tre sönerna, då nio, sex och tre år gamla, var med på ceremonin och den efterföljande festen. Mycket lägligt pågick en blomsterutställning på Börshuset som därför var fyllt med blommor. Kerstin minns hur pojkarna drack sig ”fulla” på Pommac (som de försedde sig med från jättelika tunnor) och att hennes pappa, som hade fått stränga förmaningar av sin dotter om att inte skryta om henne, höll ett fullt godkänt tal.

 

– Det var en stor dag för mig – en milstolpe. Jag var glad över att, parallellt med den stundande mammaledigheten, ha kommit i mål med min avhandling.

 

En sak som dock hade stört henne under avhandlingsarbetet var brister i handledningen. På den tiden var det inte så strikta krav som idag. Bertil Hood var en stor visionär men kom ofta bort från ämnet och hittade ideligen nya spår. Kerstin fick därför söka handledning på egen hand bland kollegorna. Det hade emellertid också sina fördelar.

– Det sägs ofta att man tappar tempo i forskningen efter disputationen. Men eftersom jag hade startat samarbeten med kollegor på flera olika håll hade jag en massa trådar att nysta vidare i.

 

Två år efter doktorerandet blev hon docent och samtidigt specialist i endokrinologi. Forskandet och familjelivet fick hon och Erik ihop tack vare stöd från omgivningen.

– Vi har genom åren haft bra hjälp av mina föräldrar, bra dagis och en bra dagmamma som ställde upp även när vi var jour. Jag har alltid haft en god tilltro på att vi har haft bra människor runtomkring.

 

Sedan Kerstin började på Endokrinologen i Malmö på 90-talet har hon bedrivit klinisk forskning kring det som har blivit hennes hjärtefråga: graviditetsdiabetes. Det var diabetesprofessorerna Leif Group och Åke Lernmark som uppmuntrade henne att välja den inriktningen.

 

– De var på mig att jag måste starta en studie kring orsakerna till diabetesutveckling efter graviditetsdiabetes.

Genom åren har Kerstin initierat flera forskningsprojekt som har följt kvinnor med graviditetsdiabetes över tid. Resultaten har visat att 30–40 procent av kvinnor med graviditetsdiabetes har utvecklat manifest diabetes efter fem år, och att de mest betydelsefulla riskfaktorerna är övervikt, fetma och icke-europeiskt ursprung. I och med att invandringen från framförallt Mellanöstern, Asien och Afrika har ökat kraftigt i Malmö de senaste åren har även antalet kvinnor med graviditetsdiabetes ökat. Idag utgör de ungefär 80 procent av alla kvinnor med graviditetsdiabetes i Malmö. Ur forskningssynpunkt tycker Kerstin att det har varit intressant att följa, men det har också inneburit ett behov av ökade resurser – resurser som inte alltid har funnits där.

 

– Det skapas en ond cirkel: en kvinna med höga blodsockervärden föder stora barn, vilket leder till ökad risk för barnet att utveckla både övervikt och diabetes. För att bryta cirkeln måste man få dessa kvinnor och familjer att förändra sina levnadsvanor, motionera och äta rätt.

 

Ett stickspår i karriären var när hon 1996 var med och startade ett centrum för vuxna kvinnor med den sällsynta diagnosen Turners syndrom. Hon ingick i expertteamet med ansvar för Södra sjukvårdsregionen. Teamet utgjordes av en blandning av olika specialister, förutom endokrinolog även gynekolog, öronläkare, kardiolog, plastikkirurg och kurator. Kerstin var aktiv i verksamheten fram till 2010 och det var flera av patienterna och deras öden som berörde henne starkt, bland annat en 60-årig kvinna som efter alla år diagnostiserade sig själv med Turner efter att ha läst om den nystartade verksamheten i tidningen. Kerstin fann även stimulans i att jobba över professionsgränserna – något som hon uppskattar även inom diabetesvärlden.

 

Sina erfarenheter som läkare och forskare har Kerstin förmedlat på statlig nivå. År 2013–2015 satt hon med i Socialstyrelsens expertgrupp för att ta fram nationella riktlinjer för diagnostik av graviditetsdiabetes. Arbetet resulterade i en rekommendation om sänkta gränsvärden vid glukosbelastning för diagnosen. Kerstin har därefter varit en av initiativtagarna till en nationell studie som startade den första januari i år. Den ska utvärdera huruvida Socialstyrelsens föreslagna gränsvärden ger ett förbättrat graviditetsutfall, och kommer att pågå fram till och med december. Fokus ligger på att undersöka hur barnens födelsevikt förändras med de nya gränsvärdena – om de leder till färre stora barn. I förlängningen kommer även barnets och mammans framtida hälsa att utvärderas.

 

– Detta projekt är på något sätt höjdpunkten av min forskargärning. Ett drömscenario är att kunna ena världen, eller i alla fall vårt eget land, kring gemensamma riktlinjer för att diagnostisera graviditetsdiabetes. Hela världen har gjort på olika sätt och även inom Sverige skiljer det sig lokalt.

 

Utöver att slå fast enhetliga gränsvärden, hoppas Kerstin att det på sikt blir en gemensam policy för vem som ska erbjudas en diagnostisk glukosbelastning under graviditeten.

– Jag hoppas att alla kvinnor i hela landet ska kunna erbjudas denna möjlighet till diagnostik. Inte förrän det sker kan det bli en jämlik vård.

 

– Det känns inspirerande och är anledningen till att jag vill fortsätta jobba med det här ett tag till. För mig är också patientkontakten viktig. Det räcker inte att sitta vid skrivbordet – man måste samtidigt höra patienternas berättelser.

Hon gör en liten paus och tillägger:

– Jag känner att jag har samlat på mig mycket kunskap genom åren och har en historisk överblick. Det vill jag dela med mig av och hoppas att någon kan ha nytta av, innan jag lägger av.

 

– Det skulle vara att umgås lite oftare med mina barnbarn och att få tillbringa mer tid på vårt lantställe i Blekinges skärgård. Det är där vi träffas hela familjen på lov och under sommaren. Där trivs och mår jag så himla bra – det enda du hör är fågelsång och trädens sus.

 

Ålder: 67 år.

Bor: Lägenhet i Malmö och sommarhus i Blekinges skärgård.

Familj: Gift med Erik (professor i klinisk koagulationsmedicin), sex barn (5 söner och en dotter), åtta barnbarn och ett nionde på väg.

Jobbar som: Klinisk forskare och nyligen pensionerad adjungerad professor i diabetes samt överläkare på Endokrinologen vid Skånes Universitetssjukhus.

Gör på fritiden: Går på gym till vardags, åker skidor på vintern och seglar, paddlar kajak och röjer i trädgården om somrarna.

Det visste du inte om Kerstin: Cyklar till jobbet året runt och har åkt sju Vasalopp, två Tjejvasor och två Kortvasor. Kan baka konditorikakor och plockar gärna bär som hon gör goda efterrätter, saft och marmelader på.

Äter helst: Fisk, skaldjur, grönsaker och glass.

Dricker helst: Vatten och goda viner

 

På uppdrag av DiabetologNytt

Louise Fauvelle, frilansjournalist

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt