I programmet stod att läsa att man ville förmedla kunskap och konkreta arbetsmetoder som ska underlätta vård och behandling vid metabola sjukdomar hos psykiskt sjuka, ur ett helhetsperspektiv. Bland de första inbjudna att tala var Jenny Sjöö som kom för att dela med sig av egna erfarenheter av att leva med psykisk och somatisk sjukdom.

 

– Som 8-åring insjuknade jag i typ 1-diabetes och senare i livet då jag var mamma till en 3-åring blev vardagen övermäktig och jag blev liggande i sängen och kom inte upp, berättade Jenny Sjöö.

– Tillvaron blev en härva av mediciner och olika biverkningar, fortsatte hon.

Då var Jenny i 25 års-åldern.

– Jag blev erbjuden sjukersättning, alltså vad man kallade sjukpension förr.

 

Men Jenny Sjöö fick stöd av sin sambo och valde att ge sig den på att komma tillbaka till ett liv i arbete. Och det har hon gjort. I dag är hon yrkesarbetande och är även ett viktigt språkrör för de med psykisk ohälsa, ansvarig i veckan för Malmö kommuns drygt 90 seminarier kring psykisk ohälsa. Jenny informerar i sitt föredrag på mötet om vikten av att se hela människan i vårdsammanhang.

 

– Det är så viktigt när någon inom sjukvården inte ser diagnoserna utan mig och vågar fråga hur jag mår egentligen.

– Man behöver inte ha lösningen för att man frågar. Att som patient få känna omsorgen gör mycket stor skillnad, underströk hon. Omsorgen gör att man blir sedd som människa; ”Du är en person för mig”

 

Docent och överläkare Jarl Torgerson vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset uttryckte samma sak på sitt sätt och uppmanade vården att ”inte vara så rädda att pilla i det som man inte har en spjutkompetens i”. Detta för att minska översjukligheten och -dödligheten och förlänga livet hos många med psykisk sjukdom. Han manade oss alla att sträva efter normal medicinsk standard även för dessa ”våra minsta bröder och systrar”.

 

Att våga fråga hur någon mår följde med som en stafettpinne från föreläsare till föreläsare oavsett föreläsningsspår, även till temat hur stötta patienter att genomföra livsstilsförändringar. Dietisten Hanna Lund vid NU-sjukvården, var först ut att berätta om att undersökningar visar att även här vill de flesta patienter prata om sina levnadsvanor med vårdpersonal. Hon delgav också hur små förändringar kan ha stora effekter. Till exempel hur ett byte på vardagsbasis från röd mjölk till mjölk med lägre fettinnehåll över 1 år kan ge flera kilos viktnedgång.

 

Lars Sandman, professor i etiska frågor vid Linköpings Universitet, talade om de etiska utmaningarna kring livsstilssamtal. I samtal med patienter är det inte bara patientens vilja och rädslor för vissa samtalsämnen som ligger till hinder för livsstilsförändringar utan också rädsla hos professionen att fråga. En öppen dialog kring en önskan eller en icke-önskan att samtala om ett specifikt ämne är ett sätt att visa respekt för individen.

 

Idiskussionen kom upp från allmänmedicinkollega, att på vårdcentraler finns ett holistiskt synsätt; man arbetar där dagligen med hela människan. Kommunperspektivet kom också upp i diskussionen – kommunen samordnar och gör upp individuella vårdplaner med stödinsatser.

 

Fysioterapeuten Lena Hedlund som har nära 30 års erfarenhet av att arbeta med personer med psykiskt sjukdom, talade om hur man kan åstadkomma ändrade levnadsvanor ur ett beteendevetenskaplig perspektiv. Hennes inledande fras kan ligga till grund för förståelsen av patientgruppen och att man ska se sitt arbete på lång sikt – ”det är lättare att leva hälsosamt när man mår bra än när man mår dåligt”.

 

En viktig och tydlig röst denna dag var läkare Lena Nylanders. Hon arbetar med individer med intellektuell funktionsnedsättning och betonade att dessa människor är de allra minsta av våra bröder och systrar.

– De lever ofta med ofattbart små medel, nästan inga pengar alls och är tungt övermedicinerade och har allt svårare att klara sig i vårt samhälle som blir allt mer teoretiskt, abstrakt och utbildningskrävande.

 

En ytterligare utsatt grupp är de med psykisk och somatisk sjukdom som begår brott eller misstänks för brott och frihetsberövas. Även om just diabeteskunskapen generellt har blivit bättre på Sveriges anstalter och häkten är det viktigt att inte vården heller här överger människan som hamnar bakom lagens låsta dörrar.

– Förhållandena på Sveriges häkten är bland de sämsta i västvärlden, sa Stig Attvall, docent och läkare vid Diabetescentrum vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Ungdomar från 15 år kan häktas. I föredraget togs upp att Sverige har längst häktestider i Västvärlden, upp till 4 år, och mest restriktioner, i genomsnitt 50% har restriktion, dvs de får enbart träffa sin advokat och kriminalvårdare. Enligt rapport i SvTv nyligen angavs att varje vecka sker ett självmordsförsök i häkten i Sverige. Under 25 år har vårt land kritiserats för dessa extrema häktestider av FNs antitortyrråd, FNs Barnrättskonvention och Europarådet. Tidigare inrikesminister Anders Ygeman tog i våras upp i en utredning om att häktestiden borde minskas till maximalt 6 mån. Mötesdeltagarna vid bestämde, att Psykiatriförening och SFD ska skriva till Justitiedepartementet och stödja en förbättring.

 

 

 

 

Jarl Torgerson, internmedicinsk överläkare vid psykosavdelning vid Högsbo, Göteborg, tog upp att psykiatrisk sjukdom, schizofreni och depression, har 15-20 år förkortad livslängd pga för tidig död i hjärtkärlsjukdom, diabetes och cancer, dvs hälsopolitiskt åtgärdbar dödlighet enligt Socialstyrelsen. Patienter med psykiatrisk sjukdom nås ej av framgång inom hjärtvård, ballongvidgning och bypass-operation av hjärtat – ”de får nöja sig med albyl efter sin hjärtinfarkt”. Dödlighet 3 v efter hjärtinfarkt vid psykos är 2 gånger ökad. Typ 2 diabetes är 3 gånger vanligare vid psykos. Prediabetes är likaså 3 gånger vanligare.

 

Patienten inom pstykiatri måste få mer samordning och hjälp. De fastnar i ”sitt” stuprör, det psykiatriska, och har svårt att nå primärvårdsstupröret eller specialiststupröret – och de bor i det kommunala stupröret som huvudman. Det behövs en ”hängränna” mellan de vertikala stuprören, en synergi. Utfallet blir då bättre för den enskilda patienten, också för samhället i stort.

 

 

 

 

Mona Landin-Olsson, prof vid diabetesmott i Lund Skånes Universitetssjukhus SUS tog upp i sitt föredrag, att patienter med anorexi har 7 gånger ökad dödlighet under 10 års uppföljning jämfört med friska. Har patienten både typ 1 diabetes och anorexi så ökar risken med 35 gångers dödlighet.

 

Det finns ett behov av psykolog med diabeteserfarenhet och -kunskap. I diskussionen tyckte flera att detta bör vara ett krav för en sjukhusdiabetesmottagning, dvs att det finns en diabetespsykolog, som på vuxendiabetsmottagningen samverkar med diabetesteamet, diabetesläkare, diabetessjuksköterska, diabetesdietist och med psykiatrin. Inom barndiabetesvården finns en sådan resurs på de flesta enheter i Sverige.

 

Metabola effekter av antipsykotisk behandling togs upp. Vissa av dessa är välkända för att ge kraftfull viktökning och öka den metabola risken för typ 2 diabetes, hypertoni och hyperlipidemi – eller så kan de försämra diabetesläget. Det är därför viktigt att psykiatriläkare i lugnt skede överväger att byta till mer neutralt metabolt läkemedel exempelvis Abilify® elelr liknande.

 

 

Lise-Lotte Risö, psykiater i Göteborg, tidigare ordf i Psykiatriska föreningen, och nu samordnare för psykiatri i Västra Götaland, poängterade i diskussionen, att det är viktigt att vi inom psykiatrin erövrar kroppen igen, börjar som psykiater ta blodtryck, se till att blodprover tas årligen vid psykos och depression, blodsocker, lipider etc.

 

Mai-Lis Hellenius, professor vid kärlpreventiv enhet vid Karolinska sjukhuset tog upp kraftfullt att

Sitting is the new smoking. Varje timme vi sitter framför TV förkortar vi vårt liv med 22 minuter hos män och kvinnor över 25 år (Veerman JL, Br J Sports Med 2011). Vi i Sverige är det land i Europa som sitter för mycket, många mer än 8,5 tim per dygn enligt EU undersökning 2014. 21% av oss sitter mer än 8,5 tim per dygn, en mycket hög siffra. I kostpyramidens bas ingår numera fysisk aktivitet.

 

diskuterade årets diabetolog, Anders Frid, SUS diabetes Malmö och Kristjan Karason, kardiolog från Göteborg behovet av mer samverkan mellan allmänmedicin, diabetologi och kardiologi.

Nya läkemedel, SGLT2-hämmare Jardiance har i EMPA-studien för 2 år sedan visat 38% minskad relativ hjärtkärldödlighet, mest sannolikt pga vaskulär modellering med effekt inom veckor liksom en gynnsam volymeffekt. GLP1-analog Victoza liraglutide har i LEADER studien visat 22% minskad relativ hjärtkärldödlighet.

 

Socialstyrelsen har därför vid uppdatering i maj i år givit dessa två läkemedel prio 3 vid behandling av typ 2 diabetes med etablerad hjärtkärlsjukdom.

 

I Malmö finns ett teamarbete Endocard med en rond varje månad där kardiolog tillsammans med diabetolog tar upp problempatienter. Under närmaste året behövs lokalt, regionalt och nationell samordning mellan allmänmedicin-kardiolog-diabetologi. Det är naturligt att dessa två nya medicingrupper, som förutom glukossänkande effekt har hjärträddande effekt, börjar att användas. Efter inneliggande hjärtinfarktvård sätts de in av vårdcentral liksom för patienter med sedan tidigare etablerad hjärtkärlsjukdom. Västra Götaland tog upp att de 15/10 lämnat in en ansökan till regionen om ordnat införande för Jardiance för aktuell patientgrupp, dvs det blir då utan kostnad för den enskilda vårdcentralen. På samma sätt avses ansökan göras om ordnat införande av Victoza utifrån de indikationer som finns.

 

 

 

 

 

Så löd rubriken på SFD:s höstmöte 2017 i Malmö, och som genomfördes i samarbete med Svenska Psykiatriska föreningen och Sveriges Kommuner och Landsting. Höstmötet lockade 300 deltagare.

 

Efter två dagar med seminarium följde en paneldebatt ledd av journalisten Anne Lundberg, SVT.

 

Hon konstaterade inledningsvis:

- Personer med allvarlig psykisk sjukdom har mediciner som kan leda till ökad risk för diabetes och hjärtkärlsjukdom, det finns en stor samsjuklighet. 17 % av personer med psykisk ohälsa har även diabetes och därför behöver vården samarbeta mer och behandla ur ett helhetsperspektiv.

 

David Nathanson, ordförande Svensk Förening för Diabetologi, SFD, ser svårigheter i att de olika disciplinerna inte möter varandra naturligt.

- Det är ett problem att vi inte ses i vardagen. Vi skulle dels kunna ha gemensamma möten kring patienter, men också befrukta varandras kunskap och föreläsa för varandra, man måste samarbeta i flera led. Jag gillar den multidisciplinära ronden, det gäller att sätta igång synergier och samarbete genom fysiska möten. Precis som vi också behöver identifiera och driva gemensamma forskningsfält, sa David Nathanson.

 

Psykiatrin behöver återupprätta betydelsen av kroppen hos sina patienter, menade Lise-Lotte Risö Bergerlind, Svenska Psykiatriska Föreningen.

- Vi måste få större förståelsen för vad som händer i kroppen. Man tar blodsockervärdet men vet inte riktigt vad man ska göra med det. Vi tittar ofta uppåt i sjukvårdssammanhang för att få lösningar, men vi har inte statlig sjukvård. Ska vi agera så måste vi verka där beslutsmandaten finns och det är i de egna regionerna och landstingen. Vi behöver knyta samarbetskontakter lokalt, ofta handlar det om att lyfta luren och börja prata med varann. En distriktsläkare skulle kunna komma till en öppenpsykiatrisk mottagning, arbetet kan börja i det enkla och det lilla.

 

En del försök har gjorts, men med nedslående resultat, berättade Stefan Jansson från Svensk Förening för Allmänmedicin.

- Vi har provat i primärvården med psykologkonsulter men det har inte fungerat riktigt bra, inte heller att ha allmänläkare på plats inne på sjukhusen. Vi behöver ta ett varv till, kanske bilda team och ha fasta mottagningar tillsammans. För patienter med samsjuklighet kan vi gemensamt lägga upp en plan. För patienter som kommer till en psykiatrisk mottagning och har ökad risk för diabetes och har förstadier till diabetes, kan vi göra en större insats och hitta dessa personer och jobba för att deras glukosnivåer ska återgå till normala nivåer så att de inte utvecklar diabetes, sa Stefan Jansson.

 

Kanske är det mest realistiskt att inrikta sig på de nyinsjuknade och inte försöka omvända exempelvis en person som i 20 år levt med schizofreni, menade Lise-Lotte Risö Bergerlind.

- Vi kanske ska ha intensivbehandling med levnadsvaneutbildning för nya patienter. Börjar man där och inte hos personer med 20 års olyckliga vanor med sig, så ökar möjligheten att lyckas. Låt oss åtminstone se till att inte fler får de dåliga erfarenheterna, utan satsa på de nyinsjuknade och deras närstående och få dem att förstå att detta är viktigt. Det har vi inte gjort.

 

Fredrik Löndahl, ordförande Svenska Diabetesförbundet, vill se mer samarbete mellan vård och patientförening.

- Vi kanske inte kan rädda alla på en gång och en god idé kan vara att börja med de yngre, de nyinsjuknade, men vi får inte glömma de andra. Involvera civilsamhället och den föreningen jag företräder, vi kan bidra mer än vad vi får i dagsläget. Om ni vågar använda oss mer tror jag vi kan hitta många synergieffekter, sa Fredrik Löndahl.

 

Personer med allvarliga psykiska sjukdomar har 15-20 år kortare livslängd. Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare och projektchef på SKL för utvecklingsfrågor inom psykiatriområdet, ifrågasatte om det måste vara så.

- Vi vet inte om det måste vara så, men vi har inte rutiner för att få förbättringar gjorda. Någonstans behövs en speciell hälsocentral dit alla blir inbjudna att komma, där man får extra hjälp med bussbiljett, någon följer med dig och sedan en ordentlig hälsogenomgång en gång per år.

 

- Att satsa på detta lönar sig för människor och i mänskligt lidande, men det går inte alltid att räkna hem kortsiktigt för den som har kostnaden. Om kommuner och landsting får en högre kostnad, och inte är beredda att ta den kommer det aldrig att hända något. När personer med psykisk sjukdom flyttade ut i samhället skulle det bli billigare, men nej det blev inte det. Det är samma sak här, det kommer vara puckelpengar som behövs under en tid innan vi ser vinster. Är samhället inte berett att satsa på dessa personer, så kommer det inte hända. Men det måste få kosta att få människor att må bättre!

 

Kerstin Evelius, av regeringen utsedd samordnare inom psykisk hälsa, instämde.

- Landstinget kan spara liv, men det kommer en kostnad någon annanstans i systemet. Det lönar sig inte alls alltid rent ekonomiskt utan handlar om värde: vad är vi beredda att göra för människor? Detta måste vi våga diskutera!

 

 

 

Bilder kommer i nästa nr av DiabetologNytt

Bildtext 1:

Paneldebatt med fr. v Anne Lundberg, David Nathanson, Lise-Lotte Risö Bergerlind, Stefan Jansson, Fredrik Löndahl, Ing-Marie Wieselgren och Kerstin Evelius.

Bildtext 2:

Paneldebatt med fr. v David Nathanson, Lise-Lotte Risö Bergerlind och Ing-Marie Wieselgren.

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt