ISPADs kongress i Brisbane går vidare, idag var det dag 2.
Phelan berättade att kongressens värdland Australien nu bygger upp ett barndiabetesregister. Registret omfattar i nuläget de fem största klinikerna och därmed knappt hälften av de australiensiska barnen/ungdomarna med diabetes. De mindre klinikerna på landsbygden är välkomna att ansluta efterhand enligt Phelan. Av registerdata framgick att 17% av patienterna behandlas med tvådos insulin. Av de yngsta patienterna i åldersgruppen yngre än sex år (och likadant i åldersgruppen 6-10 år) behandlas 30% av patienterna med insulin i tvådos. Hur data ser ut om man får med de små glesbygdsklinikerna som behandlar resterande 50% av australiensiska barn med diabetes framgick inte.
Borkamo-Styve rapporterade data från det norska registret. Under de senaste tolv åren har medel-HbA1c varit väsentligen oförändrat i landet som helhet. Samtidigt har andelen patienter med HbA1c <58 mmol/mol ökat. Glädjande nog har dock frekvensen allvarliga hypoglykemier sjunkit påtagligt, från 14,2 till 4,2 episoder per hundra patientår. Borkamo-Styve observerade att om antalet P-Glukosmätningar var fler än fem per dygn var risken för allvarliga hypoglykemier betydligt lägre än om färre mätningar gjordes per dygn.
Detta är helt i linje med den rapport som Haynes gav under dag 1 som visade att antalet allvarliga hypoglykemier hos barn i det tyska, amerikanska och australiensiska diabetesregistret inte är kopplat till barnets HbA1c utan snarare till barnets insulinbehandlingsmetod.
Tidigare har Maahs et al publicerat tyska och amerikanska data (Diabetologia 2014) som visar att HbA1c under 57 mmol/mol kan nås hos förskolebarn med diabetes utan att risken för allvarliga hypoglykemier ökar.
Det historiska påståendet från DCCT om att hypoglykemierna ökar när HbA1c sjunker borde nu kunna betraktas som just en historisk beskrivning av hur behandlingssituationen var för länge sedan. Med modern insulinbehandling och glukosmonitorering är detta en överspelad period, snarare är det annat än HbA1c som spelar roll för hypoglykemirisken.
Ett symposium hölls om de utmaningar det innebär att behandla småbarn med diabetes. Declan Cody från Irland redogjorde för åldersspecifika medicinska svårigheter som föreligger alltifrån debutvården och framöver under insulinbehandling av småbarn. Sharon Youde, dietist från Australien, gick igenom litteraturen avseende småbarn med diabetes och deras ätande. Sammanfattningsvis äter barnen inte i enlighet med givna rekommendationer och mycket stress finns i familjerna runt barnens ätande och icke-ätande.
Youde berättade om både den kostutbildning och uppföljning som bedrivs i det diabetesteam i Sydney som hon arbetar i. Kring barn med mer komplicerat matbordsbeteende har de i Sydney ett etablerat samarbete mellan dietist och psykolog med upparbetade behandlingsrutiner. Josephin Ivancsik talade om psykologiska aspekter av föräldarskap till småbarn med diabetes. Hon uppehöll sig särskilt vid hypoglykemirädsla som ibland är ett hinder för föräldrar att låta barnen ha lagom blodsocker. Ivancsik gick igenom den tankefigur som hon uppfattar driver vissa föräldrar från ett konstaterande att barnet har P-Glukos 5 mmol/l på kvällen till att väcka barnet och ge extra mat samt mäta flera uppföljande blodsockervärden under natten utifrån upplevelsen av att barnet annars kan komma att gå under på grund av hypoglykemi under de närmaste timmarna. Hon berättade om hur hon stegvis arbetar med att bryta denna tankekedja för att möjliggöra mer normala glukosnivåer hos barnet under natten. ISPAD kommer inom kort att komplettera sina riktlinjer för behandling av barn med diabetes med ett särskilt kapitel om förskolebarn med diabetes.
I posterhallen fanns att läsa en uppdatering av Graham Ogle från projektet ”life for a child”. Syftet med projektet är att barn världen över med diabetes skall få tillgång till livräddande insulinbehandling. Obefintlig eller avbruten tillgång till insulin är fortfarande den vanligaste dödsorsaken i världen för barn med T1DM.
På postern stod att läsa att mediankostnaden per år för att förse ett barn med grundläggande insulinbehandling i ett låginkomstland är 553 USD, vilket motsvarar ca 1,5 USD per dag. I Malawi motsvarar kostnaderna för ett barns insulinbehandling 370% av BNP per capita och i Indien ca 21% av BNP per capita. Kostnaden får helt bäras av den enskilda familjen. Kostnaden är beräknad utifrån ett års behandling med tillgång till 18x10 ml humaninsulin eller motsvarande, 1/3 blodosckermätare, 2 teststickor per dygn, 2 insulinsprutor i veckan och 4 HbA1c-tester per år. Priserna på dessa varor varierade påtagligt mellan de undersökta länderna men genomgående utgjorde blodsockerstickorna den största kostnaden. I beräkningsmodellen har man inte tagit hänsyn till kostnader för sjukvårdsbesök, resor till sjukvården eller inkomstbortfall med anledning av barnets sjukdom. Mer finns att läsa på www.lifeforachild.org.
Rapportör för DiabetologNytt
Frida Sundberg, med dr, specialistläkare
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt