Extra vikt verkar öka överlevnad vid typ 2-diabetes
Överviktiga med typ 2-diabetes lever längre än normalviktiga. I alla fall enligt en ny brittisk studie.
Övervikt är en känd riskfaktor för både typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdom. Tidigare studier har dock visat att överviktiga personer med hjärt-kärlsjukdomar lever längre än normalviktiga med samma åkommor, något som forskarna kallar fetmaparadox, skriver Karin Svens www.dagensmedicin.se.
För att testa om fetmaparadoxen också gäller för typ 2-diabetes följde forskarna drygt 10 500 patienter med typ 2-diabetes under 10,6 år. Resultaten visade att de patienter som var överviktiga och feta enligt body mass index, BMI, hade en ökad risk för att utveckla hjärt-kärlsjukdomar jämfört med normalviktiga. Däremot hade de överviktiga en bättre överlevnad under uppföljningstiden jämfört med feta, normalviktiga och underviktiga personer, vilket forskarna tror kan bero på att människor lagrar fett i kroppen på olika sätt, skriver Karin Svens Dagens medicin.
– De som inte lagrar lika mycket fett kan verka friskare eftersom de inte går upp i vikt, men dessa personer kanske i större utsträckning lagrar fett i de inre organen vilket är farligare ur ett metabolt perspektiv än att lagra fett under huden, säger Pierluigi Costanzo, läkare vid University of Hull i England och en av författarna till studien, till Dagens Medicin i referatet av Karin Svens www.dagensmedicin.se.
Pierluigi Costanzo håller just nu på att utvärdera en studie som undersöker denna teori.
Resultaten från ett antal tidigare studier som också har testat fetmaparadoxen hos patienter med typ 2-diabetes, har varit inkonsekventa och motsägelsefulla. Forskarna i den nya studien hävdar att det beror på att de tidigare studierna antingen varit för små eller av för dålig kvalitet.
Forskarna poängterar att resultaten inte betyder att patienter kan strunta i att försöka leva hälsosamt och att mer forskning behövs för att kunna dra några slutsatser om varför fetmaparadoxen också verkar finnas hos typ 2-diabetiker.
Här kan du läsa abstract till studien:
http://annals.org/article.aspx?articleid=2288519
The Obesity Paradox in Type 2 Diabetes Mellitus: Relationship of Body Mass Index to Prognosis: A Cohort Study
Background: Whether obesity is associated with a better prognosis in patients with type 2 diabetes mellitus is controversial.
Objective: To investigate the association between body weight and prognosis in a large cohort of patients with type 2 diabetes followed for a prolonged period.
Design: Prospective cohort.
Setting: National Health Service, England.
Patients: Patients with diabetes.
Measurements: The relationship between body mass index (BMI) and prognosis in patients with type 2 diabetes without known cardiovascular disease at baseline was investigated. Information on all-cause mortality and cardiovascular morbidity (such as the acute coronary syndrome, cerebrovascular accidents, and heart failure) was collected. Cox regression survival analysis, corrected for potential modifiers, including cardiovascular risk factors and comorbid conditions (such as cancer, chronic kidney disease, and lung disease), was done.
Results: 10 568 patients were followed for a median of 10.6 years (interquartile range, 7.8 to 13.4). Median age was 63 years (interquartile range, 55 to 71), and 54% of patients were men. Overweight or obese patients (BMI >25 kg/m2) had a higher rate of cardiac events (such as the acute coronary syndrome and heart failure) than those of normal weight (BMI, 18.5 to 24.9 kg/m2). However, being overweight (BMI, 25 to 29.9 kg/m2) was associated with a lower mortality risk, whereas obese patients (BMI >30 kg/m2) had a mortality risk similar to that of normal-weight persons. Patients with low body weight had the worst prognosis.
Limitation: Data about cause of death were not available.
Conclusion: In this cohort, patients with type 2 diabetes who were overweight or obese were more likely to be hospitalized for cardiovascular reasons. Being overweight was associated with a lower mortality risk, but being obese was not.
Primary Funding Source: National Institute for Health Research and University of Hull.
____
Peter M Nilsson kommenterar ovan;