Bo Hellman 1930-2023

Banbrytande diabetesforskare under sju decennier

Nestorn inom svensk experimentell diabetesforskning Professor Bo Hellman, Uppsala, avled den 4 december 2023 i en ålder av 93 år. Efter studentexamen i Gävle 1949 började han studera medicin i Uppsala där han blev medicine licentiat 1958. Parallellt med studierna påbörjade han sin vetenskapliga karriär med prosektorn i histologi Sven Brolin som handledare.

Den första publikationen 1953, liksom några följande, gällde studier av thymus, men Bo kom tidigt att fascineras av de Langerhanska öarna efter att ha läst Helmut Ferners bok Das Inselsystem des Pankreas¹. Ur dagens perspektiv kan kunskapen om öarna vid denna tid framstå som rudimentär. Olika celltyper A/a, B/boch D/dvar histologiskt identifierade och det var klart att öarna producerade insulin i b‑cellerna och glukagon, som misstänktes komma från a‑cellerna. Väldigt lite var känt om hur frisättningen av dessa hormoner styrdes.

Karakterisering av de Langerhanska öarna

Stimulerad av Ferner använde Bo stereologiska metoder för att från mikroskopiska vävnadssnitt bestämma öarnas antal, sammanlagda volym och storleksfördelning hos olika arter. Han påvisade ett lagbundet samband mellan storlek och antal så att antalet öar avtar exponentiellt med ökande storlek. Moderna tredimensionella avbildningstekniker som har introducerats under de allra senaste åren bekräftar i Bos beräkningar från tvådimensionella vävnadssnitt.I avhandlingen²från 1959 finns handledarens namn inte med på någon av de åtta artiklarna och Bo var ensamförfattare till sju.

Intressant i sammanhanget är att Bos studier kom att stimulera handledaren att byta forskningsfält så att även Brolin så småningom blev experimentell diabetesforskare och tillsammans med denne anordnade Bo 1963 ett Wenner-Gren symposium på temat The Structure and Metabolism of the Pancreatic Islets³i Uppsala/Stockholm. Symposiet bidrog till att Bos forskning kom att uppmärksammas internationellt vilket banade väg för stöd från bl.a. NIH.

Ett par tidiga artiklar av stor vetenskaplig betydelse publicerades tillsammans med eleven Claes Hellerström. Den så kallade Hellerström-Hellman-färgningen⁴var en silverimpregneringsteknik som visade att de icke insulinproducerande A- eller a‑cellerna kunde uppdelas i två undertyper där de silverpositiva kallades a₁- och de negativa a₂-celler. I en uppföljande studie visades att glukagoninjektioner på möss orsakade selektiv kärnatrofi i a₂-cellerna, ett starkt argument för att de producerar glukagon⁵. a₁-cellerna visade sig senare vara identiska med tidigare identifierade D-celler och i nuvarande nomenklatur har a₂-cellerna behållit beteckningen amedana₁-cellerna kallas d‑celler.

Från morfologi till biokemi

Bo anade tidigt att betacellernas metabolism kunde vara relevant för deras frisättning av insulin och därför studerades aktiviteten av olika enzymer med histokemisk teknik. De första stegen i mer biokemisk riktning gjordes redan 1961 genom att studera metabolismen av ¹⁴C-märkt glukos i Brockmannkroppar⁶, som är benfiskarnas mer lättillgängliga motsvarighet till de Langerhanska öarna. Förutsättningar för en mer biokemisk inriktning förbättrades sedan när eleven Claes Hellerström visade att det går att mikrodissekera fram Langerhanska öar från däggdjurens bukspottkörtel⁷. 

Pionjärår i Umeå

År 1964 erhöll Bo prosekturen i histologi vid Karolinska institutet, men var mest verksam i Uppsala. När Bo 1966 tillträdde professuren i histologi vid Umeå universitet kom han att ingå i den pionjärgeneration av professorer som byggde upp den prekliniska medicinska verksamheten och han tog initiativ till ett betydande internationellt symposium som 1969 uppmärksammade hundraårsminnet av Paul Langerhans upptäckt av pankreasöarna⁸, sannolikt den första stora vetenskapskongressen i Umeå. Bos tio år i Umeå var en storhetsperiod som dominerades av studier av insulinsekretionen och underliggande mekanismer som kunde undersökas tack vare radioaktiv spårteknik och utveckling av till öarna anpassad mikrobiokemi.

Somatostatin på spåren

I en studie från 1969 drogs fördel av att fåglar har två typer av öar som domineras av b‑respektive ”a”‑celler. I frystorkade seriesnitt från duvans bukspottkörtel identifierades a₁‑cellsrika öar (d‑cellsrika) med silverfärgningstekniken medan angränsande snitt användes för vattenextraktion. Detta vattenextrakt visades sedan hämma glukosstimulerad insulinsekretion och man drog slutsatsen att a₁-cellerna(d‑cellerna) innehåller en lokalt hämmande okänd faktor⁹som senare av andra forskare identifierades som somatostatin. När Bo samma år erhöll den europeiska diabetesforskningsorganisationen EASDs prestigefyllda Minkowskipris så omnämns fyndet av d‑cellsfaktorn. Prisföredraget och resulterande artikel¹⁰är annars fokuserade på fynd i avhandlingen, den mikrometodologiska utvecklingen samt tidiga studier av metabolismen.

Hur känner b‑cellen igen glukos?

Mycket av forskningen under Umeåtiden utgick från att testa två alternativa hypoteser för hur glukos igenkänns som stimulator av insulinsekretionen, antingen att metabolismen av sockret genererar en signal (substrate site hypothesis) eller att glukos binder till någon form av regulatorisk signalgenererande molekyl (regulator site hypothesis)¹¹, och några artiklar om hur glukos och andra insulinstimulatorer verkar kom att publiceras under samlingstiteln The pancreatic β-cell recognition of insulin secretagogues.

Medan man tidigare trott att b‑cellerna var fritt permeabla för glukos kunde Bo och medarbetare visa att upptaget medieras av en stereospecifik transportör som är så effektiv att kinetiska studier krävde att temperaturen sänktes till 8°¹². Det innebär att själva glukostransporten inte är hastighetsbegränsande för sockrets metabolism. Metabolismen kom att studeras med olika metoder som detekterar glykolytisk och oxidativ nedbrytning samt vilka nivåer av potentiella signalmetaboliter som genereras. Membrantransport- och metabolismstudierna utökades även till att omfatta andra sockerarter och den generella bilden var ett starkt samband mellan stimulerad metabolism och insulinfrisättning, alltså stöd för substrate site hypothesis. 

cAMP förstärker redan stimulerad insulinsekretion

En variant av regulator site hypothesisdär glukos förmodades binda till en membranreceptor kopplad till aktivering av adenylylcyklas med generering av sekretionsstimulerande cAMP¹³kunde tillbakavisas genom att övertygande visa att cAMP inte förmår att initiera insulinsekretion men väl är en potent förstärkare av sekretion som redan stimulerats med glukos¹⁴. Av potentiellt sekretionsgenererande glukosmetaboliter undersöktes ATP tidigt¹⁵men sambandet mellan glukoskoncentration och ATP nivå återspeglade inte insulinsekretionens glukosberoende varför ATPs centrala roll kom att upptäckas först långt senare då patch-clamp-tekniken kunde avslöja ATP-känsliga K⁺-kanaler (K_ATP-kanaler)¹⁶. Att total-ATP och glukosstimulerad insulinfrisättning korrelerar dåligt har sin förklaring i att det finns mycket ATP lagrat tillsammans med insulin i b‑cellens granula.

Aminosyrors roll i insulinsekretionen

När transport- och metabolismstudierna applicerades på aminosyror så påvisades olika transportmekanismer och komplexa samband mellan transport, metabolism och sekretion. Arginin, som stimulerar insulinsekretionen, transporteras bra¹⁷men metaboliseras marginellt¹⁸vilket senare har förklarats av att arginin är en katjon som stimulerar genom sin depolariserande effekt. Andra aminosyror kunde tänkas påverka sekretionen både på grund av depolariserande upptag (kotransport med Na⁺) och genom att metaboliseras. Ett oväntat fynd var att den icke metaboliserbara modellaminosyran BCH, som transporteras in i b‑cellen med samma elektroneutrala transportör som metaboliserbara leucin, visade sig stimulera insulinsekretionen¹⁹. Effekten kan ändå knytas till ökad metabolism då BCH, liksom leucin aktiverar enzymet glutamatdehydrogenas^{20, 21}.

Verkningsmekanismen för sulfonylurea

Med kunskap om hur glukos och aminosyror stimulerar insulinsekretionen försökte Bo och medarbetare också klargöra verkningsmekanismen för de i diabetesvården sedan länge använda sulfonylureasubstanserna. Upptagsstudier visade att de flesta av substanserna binder reversibelt till b‑cellens membran utan att tas upp och de föreslogs verka genom att binda till en hypotetisk receptor²², något som kom att bekräftas då den med K_ATP-kanalen associerade sulfonylureareceptorn upptäcktes med patch-clamp-teknik tolv år senare²³.

Från biokemi mot fysiologi

Under Umeåtiden togs några inledande steg mot en förändrad inriktning av forskningen från igenkänning av sekretionsstimuli till de mekanismer som kopplar igenkänningen till själva frisättningen (exocytosen) av insulingranula. En banbrytande upptäckt av Bos närmaste medarbetare i laboratoriet, var att glukos depolariserar b‑cellen genom en dittills okänd mekanism med hämmat K⁺-utflöde²⁴snarare än nervcellernas depolarisering som vanligen beror på ökat Na⁺-inflöde. Det molekylära underlaget för denna upptäckt sammanfaller med ATPs hämmande effekter på K_ATP-kanalen¹⁶. b‑cellens depolarisering leder till öppning av Ca²⁺kanaler och inflöde av jonen i cytoplasman. Att insulinsekretionen kräver närvaro av extracellulärt Ca²⁺hade visats av andra²⁵och Bo fann att stimulatorer och hämmare av sekretionen visade sig öka respektive minska ⁴⁵Ca-upptaget i öarna²⁶.

Paradoxala kalciumfynd i Uppsala

När Bo 1976 erhöll en professur i Uppsala kom forskningen att domineras av Ca²⁺-jonens roll i sekretionen vilket resulterade i publikationer som ibland bar samlingstiteln Calcium and pancreatic b‑cell function. Till att börja med studerades öarnas upptag och utflöde av Ca²⁺med isotopteknik. Att tolka ⁴⁵Ca-utflödets kinetik är komplicerat och identiska resultat i olika laboratorier förklarades med olika och ibland motsatta mekanismer. En långvarig sådan vetenskaplig strid gällde varför glukos hämmar utflödet av ⁴⁵Ca från öar som exponeras för Ca²⁺-fritt medium. Eftersom det rådde enighet om att glukos stimulerar sekretionen genom att öka cytoplasmans Ca²⁺-koncentration kunde det verka logiskt att glukos minskar utflödet av ⁴⁵Ca genom att hämma själva uttransporten²⁷. Bo och medarbetare föreslog istället att det hämmade ⁴⁵Ca-utflödet beror på en sänkning av cytoplasmans Ca²⁺när glukos stimulerar intracellulär sekvestrering av jonen²⁸.

När de första fluorescerade intracellulära Ca²⁺-indikatorerna blev tillgängliga i mitten av 80-talet verkade schismen lösas till Bo-sidans fördel då det blev uppenbart att den glukosstimulerade höjningen av b‑cellens cytoplasma-Ca²⁺föregås av en sänkning²⁹. Striden fortsatte ändå ytterligare några år då rimligheten i den Ca²⁺-sänkande mekanismen ifrågasattes.

Bos vidare forskning visade dock att glukosstimulerad intracellulär Ca²⁺sekvestrering i det endoplasmatiska retiklet är ett viktigt fysiologiskt fenomen som skapar förutsättning för att Ca²⁺sedan kan frisättas därifrån efter aktivering av exempelvis muskarina³⁰eller purinerga³¹receptorer, effekter som medieras av inositol 1,4,5-trisfosfat (IP₃)³². En konsekvens av den glukos-inducerad sänkningen av Ca²⁺i b‑cellen är en paradoxal initial hämning av sekretionen som sannolikt bidrar till det försämrade första insulinsvaret hos glukostoleranstestade typ 2-diabetiker³³.

Metodologiska landvinningar

I Bos strävan att alltid ligga i forskningsfronten ingick att tillföra nya tekniker, och likt Linné skickade han därför ut sina medarbetare för att lära och sedan sätta upp metodiken i Uppsala. Härigenom kom Bos laboratorium att vara ett av de första i landet med den nya patch-clamp-tekniken vilket bl.a. resulterade i en tidig karakterisering av a‑cellens elektrofysiologi³⁴.

Sedan började det att svänga 

Ca²⁺-mätningar med fotometrisk dubbelvåglängdsteknik var en annan tekniskt avancerad satsning som till att börja med inte såg ut att ge särskilt mycket utdelning. När så den fluorometriska dubbelvåglängdsindikatorn för intracellulära Ca²⁺-mätningar Fura-2 blev tillgänglig 1985³⁵kunde utrustningen relativt enkelt byggas om från foto- till fluorometri och labbet fick därigenom den mest avancerade utrustning som fanns att tillgå för att studera intracellulär Ca²⁺-kinetik. Till att börja med undersöktes suspensioner av ö-celler men när utrusningen kopplades till mikroskop kunde individuella ö-celler studeras.

En dag tillkallade den förundrade doktoranden Eva Grapengiesser sina medarbetare för att vid mikroskopet visa hur en glukosstimulerad b‑cell svarade med kraftiga långsamma oscillationer av Ca²⁺-koncentrationen. Denna banbrytande upptäckt³⁶kom att ha stor inverkan på den framtida verksamheten. De långsamma oscillationerna med 2-6 minuters intervall beror på inflöde av Ca²⁺i b‑cellen och visar att den depolariseras rytmiskt, vilket kunde associeras till ATP-oscillationer som påverkar K_ATP-kanalernas aktivitet³⁷.

Förutom de glukosinducerade långsamma oscillationerna i b‑cellen upptäcktes snabbare Ca²⁺-oscillationer relaterade till cAMP- höjning respektive aktivering av purinerga eller kolinerga receptorer som verkar via IP₃³⁸. Även de glukagon- och somatostatinfrisättande a‑ och d‑cellerna uppvisade Ca²⁺oscillationer³⁹liksom de pankreatisk polypeptidfrisättande pp-cellerna⁴⁰.

Ca²⁺-oscillationerna styr pulserande insulinsekretion

Mikroskopstudierna på enskilda ö-celler hade sina begränsningar då cellerna saknade den naturliga kontakten med andra ö-celler. Bo var därför tidig med att satsa på digital bildanalys. När aggregat av ö-celler studerade med denna teknik upptäcktes att de glukosinducerade Ca²⁺-oscillationerna spred sig i vågor mellan b‑cellerna⁴¹så att hela aggregatet kom att oscillera synkront, vilket förklarar att hela Langerhanska öar uppvisar glukosinducerade oscillationer. Genom att samla upp det perifusionsmedium som passerar en Langerhansk ö så kunde Ca²⁺-mätningar i mikroskopet korreleras till mängden frisatt insulin vilket ledde till upptäckten att pulserande insulinfrisättning styrs av de glukosinducerade Ca²⁺-oscillationerna⁴².

Signalspridning mellan celler utan kontakt 

Eftersom de långsamma Ca²⁺-oscillationerna styrs av b‑cellernas elektriska aktivitet⁴³kan synkronisering förklaras genom att intilliggande celler i öarna är elektriskt kopplade. En överraskande iakttagelse i laboratoriet var att även b‑celler som helt saknar kontakt med andra celler kunde vara synkroniserade. Med bildanalystekniken visade Bo och medarbetare att spontant förekommande, kortvariga Ca²⁺-spikar, som beror på mobilisering av intracellulärt Ca²⁺, uppträdde samtidigt i friliggande b‑celler⁴⁴.

Fenomenet förklaras av att b‑cellerna frisätter ATP som snabbt sprids genom diffusion⁴⁵. ATP utlöser en Ca²⁺-spik i nästa cell, vilket leder till ny frisättning av ATP, och på så sätt kan Ca²⁺-ökningar fortplantas mellan celler. Gaserna kvävemonoxid⁴⁶och kolmonoxid⁴⁷visades ha en liknande förmåga att sprida Ca²⁺-signaler. De kortvariga Ca²⁺-spikarna och snabba Ca²⁺-oscillationerna bidrar till synkroniseringen av de långsamma oscillationerna genom att orsaka korta avbrott i den elektriska aktiviteten⁴³. ATP visades också fungera som en igångsättningssignal för de långsamma Ca²⁺-oscillationerna och därigenom bidra till deras synkronisering mellan olika öar⁴⁸.

Synkroniserande nervsignaler

Studierna av hur b‑cellernas Ca²⁺-signaler synkroniseras i celler och öar som saknar direkt kontakt gav insikter i det mer komplexa problemet hur insulinsekretionen kan samordnas mellan de mängder av öar i bukspottkörteln som behövs för att en insulinpuls skall uppkomma i cirkulationen. Gruppen bekräftade tidigare iakttagelser att nerver har betydelse för pulserna genom att visa att nervgiftet tetrodotoxin stör sekretionsrytmen vid perfusion av bukspottkörtel från råtta⁴⁹. Nerverna frisätter transmittorsubstanser med förmåga att låsa oscillerande öar i samma fas. Med samma försöksmodell visade Bo att hämning av purinerga receptorer släcker ut insulinpulsationerna utan att minska totala insulinfrisättningen, vilket är en stark indikation på att ATP frisatt från nerver har en synkroniserande verkan⁵⁰.

Somatostatin- och glukagonpulser

Ö-hormonstudierna utvidgades snart till att omfatta även glukagon och somatostatin och visade att alla tre ö-hormonerna frisätts i pulser vid höga, men inte låga, glukoskoncentrationer⁵¹(se figur). Periodiciteten varierade mellan cirka fem minuter hos mus och råtta till sju-åtta minuter hos människa, men i övrigt skilde sig inte mönstret mellan arterna. Somatostatinpulserna var obetydligt fasförskjutna i förhållande till insulin, medan glukagon frisattes i motsatt fas. Detta förhållande leder till mycket kraftiga svängningar i insulin/glukagon-kvoten i portavenblod, vilket sannolikt har stor påverkan på levercellernas glukosmetabolism. Eftersom glukagonsekretionen inte pulserade vid låga glukoskoncentrationer när den totala frisättningen av hormonet är som störst, utan bara vid högre glukosnivåer när insulin- och somatostatinsekretionen var stimulerad och pulserande, antogs att glukagonpulserna uppkommer genom parakrin påverkan på a‑cellerna från d‑celler och b‑celler⁵².

Förbisedda mekanismer för oscillationer

De detaljerade studierna av hormonfrisättningens kinetik visade att det första som händer vid stegring av glukoskoncentrationen är en övergående stimulering av glukagonsekretionen, som sammanfaller med den hämning av insulinsekretionen som forskargruppen noterat redan många år tidigare⁵³(se figur). Under Bos sista år som aktiv forskare intresserade han sig på nytt för de mekanismer som leder till sådan hämning. Betydelsen av K_ATP-kanalen för glukos stimulerande effekt av insulinsekretionen och för uppkomst av Ca²⁺-oscillationer är väl belagd. Bo upptäckte dock att Ca²⁺-oscillationer kunde uppkomma i öarna även när kanalen var blockerad av sulfonylurea, och i synnerhet efter tillförsel av somatostatin⁵⁴. I närvaro av högt glukos och sulfonylurea sänkte somatostatin Ca²⁺-koncentrationen och inducerade långsamma Ca²⁺-oscillationer liknande dem som vanligen ses med glukos.

En viktig skillnad är att de nyupptäckta oscillationerna avspeglar repolarisering av membranet och sänkning av Ca²⁺från en förhöjd nivå snarare än depolarisering och Ca²⁺-ökning från en basal nivå. Den bakomliggande mekanismen och huruvida den kunde vara måltavla för läkemedel som normaliserar insulinsekretionsmönstret vid typ 2-diabetes var frågor som bearbetades av Bo och hustrun Eva Grapengiesser när covid-19-pandemin bröt ut och det inte längre kändes säkert för det strävsamma paret att komma till laboratoriet. 

Nestorn Bo

Bo var en mycket engagerad forskare som gjorde viktiga upptäckter under hela sin 70-åriga forskargärning och kom att publicera fler än 400 vetenskapliga artiklar. Hans gärning har uppmärksammats med prestigefyllda pris, såsom redan nämnda Minowskipriset samt Hilda och Alfred Erikssons pris, Fernströms Nordiska pris och Rudbeckpriset. Han har även hedrats med olika symposier och med hedersmedlemskap i bland annat EASD, där han tidigare varit vicepresident (1970-1973) och sekreterare (1973-1976).

Bo var en utomordentligt inspirerande och uppmuntrande person som engagerade, entusiasmerade och stödde sina medarbetare. Hans roll som handledare för doktorander och postdoktorer har satt bestående spår såväl nationellt som internationellt. Ett dussintal doktorander och en rad postdoktorer har blivit professorer och fortsatt den experimentella diabetesforskningen vid universitet världen över. Mycket av nuvarande forskning i området har därigenom sina rötter i nestorn Bos laboratorium. En föregångsman inom diabetesforskningen har gått ur tiden men arvet efter honom kommer länge att finnas kvar.

Erik Gylfe

Professor emeritus i sekretionsforskning

Institutionen för medicinsk cellbiologi

Uppsala Universitet

Anders Tengholm

Professor i sekretionsforskning

Institutionen för medicinsk cellbiologi

Uppsala Universitet

Christian Berne

Professor emeritus i medicin

Institutionen för medicinska vetenskaper

Uppsala Universitet

Referenser 

1. Ferner H. Das Inselsystem des Pankreas,sid. 1-186, 1952 (Georg Thieme, Stuttgart).
2. Hellman B. Quantittive studies on the islets of Langerhans, i Acta Societatis Medicorum Upsaliensis, Vol. 64, sid. 461-482, 1959 (Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala).
3. The structure and metabolism of the pancreatic islets, Wenner-Gren center international symposium series Vol. 3, sid. 1-528, 1964. red. Brolin SE, Hellman B, Knutson H, (Pergamon Press, Oxford).
4. Hellerström C, Hellman B. Some aspects of silver impregnation of the islets of Langerhans in the rat. Acta Endocrinol (Copenh). 1960;35:518-532.
5. Hellerström C, Hellman B. Reactions of the two types of A cells in the islets of Langerhans after administration of glucagon. Acta Endocrinol (Copenh). 1962;41:116-122.
6. Hellman B, Larsson S. The glucose metabolism in the islets of Langerhans. I. In vitro studies of the fate of uniformely ¹⁴C-labelled glucose and fructos in cottus quadricornis L. Acta Endocrinol (Copenh). 1961;38:303-314.
7. Hellerström C. A method for the microdissection of intact pancreatic islets in mammals. Acta Endocrinol (Copenh). 1964;45:122-131.
8. The structure and metabolism of the pancreatic islets. A centennial of Paul Langeerhans discovery, Wenner-Gren International Symposium Series Vol. 16, sid. 1-568, 1970. red. Falkmer S, Hellman B, Täljedal IB,(Pergamon Press, Oxford, New York, Toronto, Sidney, Brauschweig).
9. Hellman B, Lernmark A. Inhibition of the in vitro secretion of insulin by an extract of pancreatic α₁ cells. Endocrinology. 1969;84:1484-1488.
10. Hellman B. Methodological approaches to studies on the pancreatic islets. Diabetologia. 1970;6:110-120.
11. Randle PJ, Ashcroft SJH, Gill JR. Carbohydrate metabolism and release of hormones, i Carbohydrate metabolism and its disorders, Vol. 1, sid. 427-447, 1968. red. Dickens F, Randle PJ, Whelan WJ (Academic Press, London).
12. Hellman B, Sehlin J, Täljedal IB. Stereospecific glucose uptake by pancreatic β-cells. Horm Metab Res. 1971;3:219-220.
13. Cerasi E, Luft R. Diabetes mellitus-a disorder of cellular information transmission? Horm Metab Res. 1970;2:246-249.
14. Hellman B, Idahl LÅ, Lernmark Å, Täljedal IB. The pancreatic β-cell recognition of insulin secretagogues: Does cyclic AMP mediate the effect of glucose? Proc Natl Acad Sci U S A. 1974;71:3405-3409.
15. Hellman B, Idahl LA, Danielsson A. Adenosine triphosphate levels of mammalian pancreatic B cells after stimulation with lucose and hypoglycemic sulfonylureas. Diabetes. 1969;18:509-516.
16. Ashcroft FM, Harrison DE, Ashcroft SJH. Glucose induces closure of single potassium channels in isolated rat pancreatic β-cells. Nature. 1984;312:446-448.
17. Hellman B, Sehlin J, Täljedal IB. Uptake of alanine, arginine and leucine by mammalian pancreatic β-cells. Endocrinology. 1971;89:1432-1439.
18. Hellman B, Sehlin J, Täljedal IB. Effects of glucose and other modifiers of insulin release on the oxidative metabolism of amino acids in micro-dissected pancreatic islets. Biochem J. 1971;123:513-521.
19. Christensen HN, Hellman B, Lernmark A, Sehlin J, Tager HS, Taljedal IB. In vitro stimulation of insulin release by non-metabolizable, transport-specific amino acids. Biochim Biophys Acta. 1971;241:341-348.
20. Gylfe E. Comparison of the effect of leucines, non-metabolizable leucine analogues and other insulin secretagogues on the activity of glutamate dehydrogenase. Acta Diabetol Lat. 1976;13:20-24.
21. Sener A, Malaisse WJ. L-leucine and a nonmetabolized analogue activate pancreatic islet glutamate dehydrogenase. Nature. 1980;288:187-189.
22. Hellman B, Sehlin J, Täljedal IB. The pancreatic β-cell recognition of insulin secretagogues. IV. Islet uptake of sulfonylureas. Diabetologia. 1973;9:210-216.
23. Sturgess NC, Ashford ML, Cook DL, Hales CN. The sulphonylurea receptor may be an ATP-sensitive potassium channel. Lancet. 1985;2:474-475.
24. Sehlin J, Täljedal IB. Glucose-induced decrease in Rb⁺permeability in pancreatic β cells. Nature. 1975;253:635-636.
25. Grodsky GM, Bennett LL. Cation requirements for insulin secretion in the isolated perfused pancreas. Diabetes. 1966;15:910-912.
26. Hellman B, Lenzen S, Sehlin J, Täljedal IB. Effects of various modifiers of insulin release on the lanthanum-nondisplaceable ⁴⁵Ca²⁺uptake by isolated pancreatic islets. Diabetologia. 1977;13:49-53.
27. Malaisse WJ, Herchuelz A, Levy J, Somers G, Devis G, Ravazzola M, Malaisse-Lagae F, Orci L. Insulin release and the movements of calcium in pancreatic islets, i Calcium transport in contraction and secretion sid. 211-226, 1975. red. Carafoli E, Clementi F, Drabikowski W, Margreth A (North Holland, Amsterdam).
28. Gylfe E, Buitrago A, Berggren PO, Hammarström K, Hellman B. Glucose inhibition of ⁴⁵Ca efflux from pancreatic islets. Am J Physiol. 1978;235:E191-196.
29. Rorsman P, Abrahamsson H, Gylfe E, Hellman B. Dual effects of glucose on the cytosolic Ca²⁺activity of mouse pancreatic β-cells. FEBS Lett. 1984;170:196-200.
30. Hellman B, Gylfe E. Mobilization of different intracellular calcium pools after activation of muscarinic receptors in pancreatic beta-cells. Pharmacology. 1986;32:257-267.
31. Gylfe E, Hellman B. External ATP mimics carbachol in initiating calcium mobilization from pancreatic β-cells conditioned by previous exposure to glucose. Br J Pharmacol. 1987;92:281-289.
32. Hellman B, Gylfe E, Wesslén N. Inositol 1,4,5-trisphosphate mobilizes glucose-incorporated calcium from pancreatic islets. Biochem Int. 1986;13:383-389.
33. Hellman B, Hällgren R, Abrahamsson H, Bergsten P, Berne C, Gylfe E, Rorsman P, Wide L. The dual action of glucose on the cytosolic Ca²⁺activity in pancreatic β-cells. Demonstration of an inhibitory effect of glucose on insulin release in the mouse and man. Biomed Biochim Acta. 1985;44:63-70.
34. Rorsman P, Hellman B. Voltage-activated currents in guinea pig pancreatic α₂cells. Evidence for Ca²⁺-dependent action potentials. J Gen Physiol. 1988;91:223-242.
35. Grynkiewicz G, Poenie M, Tsien RY. A new generation of Ca²⁺indicators with greatly improved fluorescence properties. J Biol Chem. 1985;260:3440-3450.
36. Grapengiesser E, Gylfe E, Hellman B. Glucose-induced oscillations of cytoplasmic Ca²⁺in the pancreatic β-cell. Biochem Biophys Res Commun. 1988;151:1299-1304.
37. Dryselius S, Lund PE, Gylfe E, Hellman B. Variations in ATP-sensitive K⁺channel activity provide evidence for inherent metabolic oscillations in pancreatic β-cells. Biochem Biophys Res Commun. 1994;205:880-885.
38. Grapengiesser E, Gylfe E, Hellman B. Three types of cytoplasmic Ca²⁺oscillations in stimulated pancreatic β-cells. Arch Biochem Biophys. 1989;268:404-407.
39. Berts A, Gylfe E, Hellman B. Ca²⁺oscillations in pancreatic islet cells secreting glucagon and somatostatin. Biochem Biophys Res Commun. 1995;208:644-649.
40. Liu YJ, Hellman B, Gylfe E. Ca²⁺signaling in mouse pancreatic polypeptide cells. Endocrinology. 1999;140:5524-5529.
41. Gylfe E, Grapengiesser E, Hellman B. Propagation of cytoplasmic Ca²⁺oscillations in clusters of pancreatic β-cells exposed to glucose. Cell Calcium. 1991;12:229-240.
42. Bergsten P, Grapengiesser E, Gylfe E, Tengholm A, Hellman B. Synchronous oscillations of cytoplasmic Ca²⁺and insulin release in glucose-stimulated pancreatic islets. J Biol Chem. 1994;269:8749-8753.
43. Dryselius S, Grapengiesser E, Hellman B, Gylfe E. Voltage-dependent entry and generation of slow Ca²⁺oscillations in glucose-stimulated pancreatic β-cells. Am J Physiol. 1999;276:E512-518.
44. Grapengiesser E, Gylfe E, Hellman B. Synchronization of glucose–induced Ca²⁺transients in pancreatic β-cells by a diffusible factor. Biochem Biophys Res Commun. 1999;254:436-439.
45. Hellman B, Dansk H, Grapengiesser E. Pancreatic β-cells communicate via intermittent release of ATP. American Journal of Physiology-Endocrinology and Metabolism. 2004;286:E759-765.
46. Grapengiesser E, Gylfe E, Dansk H, Hellman B. Nitric oxide induces synchronous Ca²⁺transients in pancreatic β-cells lacking contact. Pancreas. 2001;23:387-392.
47. Lundquist I, Alm P, Salehi A, Henningsson R, Grapengiesser E, Hellman B. Carbon monoxide stimulates insulin release and propagates Ca²⁺signals between pancreatic β-cells. American Journal of Physiology-Endocrinology and Metabolism. 2003;285:E1055-1063.
48. Grapengiesser E, Dansk H, Hellman B. Pulses of external ATP aid to the synchronization of pancreatic β-cells by generating premature Ca²⁺oscillations. Biochem Pharmacol. 2004;68:667-674.
49. Gylfe E, Ahmed M, Bergsten P, Dansk H, Dyachok O, Eberhardson M, Grapengiesser E, Hellman B, Lin J, Sundsten T, Tengholm A, Vieira E, Westerlund J. Signalling underlying pulsatile insulin secretion. Ups J Med Sci. 2000;105:35-51.
50. Salehi A, Qader SS, Grapengiesser E, Hellman B. Inhibition of purinoceptors amplifies glucose-stimulated insulin release with removal of its pulsatility. Diabetes. 2005;54:2126-2131.
51. Hellman B, Salehi A, Gylfe E, Dansk H, Grapengiesser E. Glucose generates coincident insulin and somatostatin pulses and anti-synchronous glucagon pulses from human pancreatic islets. Endocrinology. 2009;150:5334-5340.
52. Gylfe E, Tengholm A. Neurotransmitter control of islet hormone pulsatility. Diabetes Obes Metab. 2014;16 Suppl 1:102-110.
53. Hellman B, Salehi A, Grapengiesser E, Gylfe E. Isolated mouse islets respond to glucose with an initial peak of glucagon release followed by pulses of insulin and somatostatin in antisynchrony with glucagon. Biochem Biophys Res Commun. 2012;417:1219-1223.
54. Hellman B, Dansk H, Grapengiesser E. Somatostatin promotes glucose generation of Ca²⁺oscillations in pancreatic islets both in the absence and presence of tolbutamide. Cell Calcium. 2018;74:35-42.